Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Foto: Björn Rosvall

"Öis behöver lugn och ro på alla nivåer"

Frågan är om någon just nu är bättre lämpad att uttala sig om vad Öis är och har varit än Sören Börjesson, 61? – Vi måste alltid se till hur vi skall ta nästa steg. Inte bara i serien utan på alla nivåer, säger Börjesson inför derbyt mot Gais.

1985 låg han bakom klubbens senaste SM-guld som spelare, i början av det nya seklet var han med och arbetade fram en ny strategi för föreningens ungdomsarbete och ledde 2002 ihop med Erik Hamrén och Ulf Svensson det framgångsrika lag med Afonso Alves & Co som slutade trea i allsvenskan. 

– Det året var vi värda guld, säger Sören Börjesson under en GP-intervju på Öisgården några dagar före årets andra superettaderby mot Gais. 

Det första slutade 0-0 och är hågkommet mest för ett domslut som innebar att William Atashkadeh visades ut och tränaren Marcus Lantz upp på läktaren. 

– Det var en väldig laddning, alla låg lite ovanför sin nivå adrenalinmässigt. Det är klart att det inte var utvisning på ”Wille”. Hur vi än ser på reprisen kan vi inte få det till utvisning, säger

Sören Börjesson och fortsätter:

– Vi kan heller aldrig förändra domarens beslut. Det är viktigt att man försöker hålla hjärnan kall i den situationen.

Man skulle kanske kunna hävda att ditt och Marcus temperament skiljer sig lite åt?

– Jojo, det går. Sedan var det en fördel för Marcus. Det drog med sig mycket som vi hade en positiv effekt av i mängder av matcher. 

För andra gången har Sören Börjesson bytt assisteranderollen mot en som huvudansvarig för Öis A-lag mitt i säsong. Senast var det som efterträdare för en sparkad Zoran Lukic 2006. Frågan är: Vill Sören vara huvudtränare? 

– Jag vill vara tränare. Jag har ingen prestige i att vara assisterande tränare eller huvudtränare. Jag tycker om att jobba med fotboll, med människor, med människor i olika åldrar. Jag vill vara på planen. Där känner jag mig bekväm och hemma. Jag vill gärna vara i en ledarfunktion. 

IFK Göteborg tog in Torbjörn Nilsson i en ledarroll runt A-laget till supportrarnas uppskattning. Sören Börjesson, som besegrade Nilssons Blåvitt i SM-finalen 1985, har en liknande status i Öis. 

Känner du som gammal spelare ett extra stöd från supportrarna?

– Jag känner väl att jag har ett stort stöd i föreningen. Det har jag. Det har man med sig från förr. Öisarna vill väldigt väl. Nu är det kanske extra viktigt, när vi är där vi är. Det är lite utsatt och en del skriverier. Det är bra att vi kan sluta oss samman oavsett vilken position du har i klubben. Vi behöver alla varandra. 

Vad skulle du säga att Öis är och står för i dag?

– Ser man historiskt på Öis är vi en klubb som har varit med i allsvenskan i sekvenser, inte extremt långa, inte 30 år i följd, vilket man kan tro. På 50-talet var man nere och vände i division 3, samlade ihop styrkorna och fick en bra fart med en bra mix av spelare. Där grundlades mycket av det som var Lirarnas lag i Öis, med Agne Simonsson, min farbror Rune Börjesson, Lennart Wing med fler. Då samlade man också på sig enormt med supportrar. 

– Sedan har vi varit med om en konkurs. Jag vet att det inte finns några kortsiktiga lösningar, det tar ofta längre tid, fem-sju år innan ett bygge blir stabilt igen. Nu har det gått sex år. Det finns många goda tecken. 

Utifrån sett har det varit mycket personbyten?

– Det har det varit. Det är väldigt många som vill väl i en sådan här förening. Det är positivt i grunden. Vad man behöver är lugn och ro på alla nivåer. 

Finns den röda tråden kvar?

– Det tycker jag absolut. 

Hur ser den ut?

– Att vi vill ha ett lag som för matcherna. Som spelar och skapar målchanser och har en anfallsinriktad idé. Vi har flyttat oss från en division 1- till superettanivå.

Vilken är Öis framtida roll i Göteborgsfotbollen?

– Det skall man ha en sittning med flera i klubben om egentligen. När man byter folk ofta hinner man inte göra den analysen. Vi skall kanske hitta helt andra vägar än vad vi gör i dag.

Hur tänker du då?

– Hur klubben skall vara och utvecklas. Skall vi sträva efter att vara en jättestor klubb? Skall vi vara 3 000 deltagare eller en liten förening som jobbar på sitt sätt? Hur skall vi förbättra vår ekonomiska situation? Vad finns det för vägar dit? Jag kan inte svara på det. 

Jag kan tänka mig att det är svårt att säga att ”vi är nöjda med att ligga i superettan”? 

– Det skall vi aldrig säga. Det skall vi inte vara heller. Vi måste alltid se till hur vi skall ta nästa steg. Inte bara i serien. Vi måste också ta steg på alla andra nivåer. Kommer du upp i allsvenskan – när vi kommer upp i allsvenskan – måste du ha en kostym för att vara där. 

– Det finns goda exempel, som Sirius, som under lång tid blivit säkrare i superettan och har en bra organisation. När de gick upp har de ett lag som inte bara kan hänga kvar. Dit kommer vi att komma. När exakt det blir vet jag inte. Vi måste ta alla stegen.

Sören Börjesson har haft olika roller i Öis sedan början av 1970-talet. En av frågorna är hur han lyckas behålla driv och engagemang. 

– För det första är det föreningen som man har varit i och älskat. Samtidigt är det människorna i föreningen, som man har lärt känna och älska under åren, det är det som är kittet. Jag tycker om att vara tränare, organisera och leda, försöka utveckla spelare. Jag fascineras av spelet i sig. 

Har du löst gåtan?

– Nej, det skall man egentligen inte ha gjort. Det skall alltid finnas en liten dörr till att öppna. Det är så många komponenter, lag och föreningar som har öppnat nya dörrar, som har utvecklat fotbollen något enormt. 

Ge några exempel?

– När Barcelona kom drev de en ny sak: Vägra spela långa bollar. Det blev jättekaxiga på egen planhalva. Till slut löste en del lag den koden. De fick slita hårt för att göra det. Mourinho lyckades på sitt sätt, andra stressade högt och blev fullständigt kvaddade. Sedan har lagen lärt sig det. 

– Plötsligt är det andra lag som öppnar nya dörrar. Öis var ett sådant lag på sin tid. Då växer fotbollen. Det jag tycker är positivt är att det är väldigt många som har utvecklat anfallsspelet över tid. Det har gjort det svårare att försvara sig. Man har bra teknik, litar på sig själv, men kan också lura bort folk.

Kan man säga att du är lite av en fotbollens överlevare?

– Jag vill inte se mig så. Jag tycker om att jobba med detta. Att klubben vill att man skall jobba i någon roll. Jag tycker fortfarande att det är jätteroligt att åka hit och träffa killarna och jobba med laget. Det är väl därför jag fortfarande brinner för det. 

Du låter väldigt ödmjuk när du säger det. Har du börjat tänka på den dag du inte är fotbollstränare längre?

– Nej, det har jag inte gjort. Men jag borde kanske göra det? Haha. Man blir ändå äldre. 

Hur ser karriärplanen ut?

– Den är fortfarande att vara inne i fotbollsvärlden i någon form. Jag har inte tänkt på att varva ned än.

Vad är målet? Vad driver dig?

– Jag drivs av att Öis skall växa som klubb, bli större och ta nästa steg. Att utveckla fotbollen i Öis så mycket som möjligt. Att de som är här skall få en möjlighet att bli så bra de kan. Det är det jag vill och jobbar för varje dag. 

Han låter ärlig när han säger att han inte har funderat längre än hösten ut. Hur laget skall lösa uppgiften att trivas och utvecklas tillsammans. 

Hur skulle du svara på en fråga om att fortsätta i rollen som huvudtränare?

– Jag tror inte att jag skulle svara på det nu. Det får man ta när och om den kommer. 

Vad vill du?

– Jag tror att det är bra att jag är i den här fasen. Jag vill vara tränare och kan tänka mig massa olika roller. Jag tycker att det är skönt att vara där.

Mot Dalkurd (1-2) spelade Öis 4-5-1 och tog sig allt eftersom. 

Vad vill ni göra med laget rent taktiskt?

– Vi vill vara ett offensivt skickligt lag. Vi har jobbat så i flera år. Att bygga spel och hitta kombinationer. Vårda. Det är vår strävan. Vi skall vara de som för och styr matcherna. Sedan gäller det att hitta en stabilitet.

Vad är det ni skall förändra?
– Vi skall inte vända upp och ned eller förändra massa saker. Vi skall slipa ihop oss och samla ihop styrkorna på ett lugnt och fint sätt. Och vara metodiska i det vi är bra på.

Vad har hänt med laget efter tränarbytet? 

– Först var det lite upp och ned för oss alla, lite fladdrigt och oroligt. Första matchen kom nästan direkt. Då handlade det om att flytta sig från något som är ansträngande och tråkigt till det vi vill hålla på med. Vi vill träna och spela matcher. Det är därför man är här. Då blir det en befrielse och en oas att vara i. Det har gett oss energi även denna vecka.