Vi befinner oss i garaget intill Mattias Adielssons uppväxthem i Torslanda. Dagen till ära är hans ombyggda Mitsubishi Evo 7 iordninggjord och redo att köras.
–I Sverige har rallybilarna oftast gamla skal och så byter man ut de inre delarna. Det är mest ekonomiskt att själv bygga om, specialutrusta och på så vis kunna åka ännu snabbare.
Bilen är krånglig att kliva in i, på grund av de höga skyddskanterna på vardera sidan som måste klivas över. En extra utmaning blir det när undertecknad valt en trikåkjol sommardagen till ära. Jag snubblar in i bilen för att provsitta, långt ifrån lika coolt som en äkta racingförare.
–Den gör 0-100 på tre sekunder och den drar tio liter per mil i rallyfart och två till tre i normal hastighet. Så det är ingen bil man tar bara för att åka till Ica, säger Mattias, men tillägger snabbt att han tankar miljövänligt racingbränsle.
"Jag har det i blodet"
Mattias Adielsson har kört rally sedan 2008. Dessförinnan var det gokarten som tog upp all hans tid. Hans pappa Mats Adielsson har hållit på med rally i 30 år.
–Så jag har det i blodet.
Innan dess hade han provat på alla möjliga sporter. En dag följde han med pappa Mats för att prova på gokart. Han fastnade direkt och började tävla omgående. Endast tio år gammal körde han sin första tävling.
–Jag är en riktig tävlingsmänniska. När jag var 16 år och började övningsköra sa jag upp allt med gokarten och började satsa på rallyn.
Efter ett tag fick han byta ut sin pappa mot en annan handledare eftersom det blev för mycket tjafs i bilen.
"Vi har starka viljor båda två"
–Det var bara ”gör si gör så” hela tiden. Vi har starka viljor båda två.
I dag består teamet bakom Mattias av totalt sex personer. Om bara en stund ska jag ta över Andreas Johanssons plats. Han är Mattias viktiga hälft tillika kartläsare. Han berättar att de från början tävlade mot varandra.
–Vi har känt varandra i tio år. Man måste vara väl sammansvetsade som team för att det ska fungera. Gör jag något misstag kan vi åka av.
–... och dö, lägger Mattias skämtsamt till.
Men killarna är överens om att är det något som är viktigt, så är det att ha respekt för farten.
"Har alltid känt att jag vill kunna styra situationen"
Mattias backar ut sin Mitsubishi från garaget och jag hoppar in. Jag får ett smakprov på vad det egentligen handlar om på vägen till racingbanan. Vägen kröker, men bilen saktar inte ner. När Mattias händer flyger fram och tillbaka över ratten så ser det ut som att han leker, men när vi gång på gång klarar oss igenom varje krök så inser jag hur skicklig han är.
På banan får vi på oss hjälmar med mikrofoner, så att vi kan kommunicera trots den höga ljudnivån som kommer tillta i bilen. Och jag börjar känna en skräckblandad förtjusning inför vad som ska komma.
Är du aldrig rädd?
–Bara när jag sitter bredvid och åker med andra. Då kan jag även vara rädd när man åker i den ”vanliga” trafiken. Jag har alltid känt att jag vill kunna styra situationen.
Krockat har han gjort vid två tillfällen och båda bilarna förstördes.
Själv dras han med, precis som många andra racingförare, whiplashskador från ett av tillfällena.
–Det här är en sport du kan hålla på med väldigt länge så länge jag har hälsan. Det finns inget roligare än att sitta bakom en sådan här ratt och hela den känslan. Det är svårt att förklara vad jag känner när jag gör det och hur mycket jag älskar det. Jag skulle kunna göra allt för att få fortsätta med det.
"Nu ska vi dra på lite"
–Nu ska vi dra på lite så du får känna på vad det här är för något, säger han och rivstartar bilen.
Banan består av grus, det är tvära svängar, grönområden och diken längs kanterna och mitt i allt en stor vattensamling. Trots att framrutan täcks med damm så fortsätter Mattias köra. Fast han inte ser en enda meter framför sig. Jag tjuter av skratt under alla varv vi kör, men om det är av rädsla eller glädje kan jag inte avgöra. Farten och adrenalinet pulserar samtidigt som ljudet i bilen är öronbedövande. Och med ens förstår jag att Mattias inte kunde beskriva känslan han får bakom ratten. Det är speciellt och en helt fantastisk kick bara av att sitta bredvid.
När vi stannar och kliver ur den varma bilen berättar Mattias att rallyn också har en baksida. Han har precis tagit sig igenom två tuffa år. Vid junior-VM 2015 blev han som bäst tre i Azorerna och folk fick upp ögonen för honom. Men även en del misstag gjordes och ekonomin tröt.
"Det var väldigt jobbigt"
–Det var väldigt jobbigt mentalt att inte veta om man kunde komma till start förrän det i princip var dags. Fjolåret var också ganska tufft. Det är först nu som det har varit ett bra år hittills i och med framgångarna under SM. Jag hoppas det fortsätter såhär.
–Det finns så många duktiga rallyförare i Sverige som skulle kunna ha kört EM och VM för längesedan om det inte berodde på pengarna.
Att vara på resande fot så mycket som det innebär att köra rally på Mattias nivå kan också vara krävande. I fjol hade han 230 resdagar.
–Det plockar på när det är långa resor och man ska vara på plats några dagar innan och förbereda sig.
Du är 26 år. Om två år går du över till seniornivå. Vad har du för drömmar om framtiden?
–Inom loppet av sex år så ser jag mig själv som världsmästare. Jag har haft åtta mål från början av min karriär och nu har jag uppnått hälften. Första målet var att vinna en deltävling i SM, sen hela SM, köra utomlands, hålla på med det på heltid, nu ska jag åka EM, vinna EM, åka VM och vinna VM.
