Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Robin Söder har saknats under 2020, menar GP:s fotbollskrönikör. Nu är han tillbaka – och är på sätt och vis årets bästa IFK-nyhet.  Bild: Bildbyrån/GP
Robin Söder har saknats under 2020, menar GP:s fotbollskrönikör. Nu är han tillbaka – och är på sätt och vis årets bästa IFK-nyhet. Bild: Bildbyrån/GP

Mattias Balkander: För mig är detta årets bästa IFK-nyhet

Det var ett tag sedan jag hörde något från Poya Asbaghi, men om den tidigare IFK-tränaren hunnit knåpa ihop en avskedsanalys är jag tämligen säker på att Robin Söder ingår i första kapitlet. Att Söder nu är tillbaka i Blåvitts uppställning går att betrakta som årets bästa IFK-nyhet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det har gått en tid sedan vi dagligen analyserade varför Poya Asbaghis IFK Göteborg aldrig riktigt flög, hur laget kunde vinna Svenska cupen, men fallera i allsvenskan och varför de fick ”allt på plats” våren 2019, men sedan sjönk som en sten.

Jag har en idé kring detta.

LÄS MER: Efter skadehelvetet - Söder tillbaka mot AIK

Möjligen är den saluförd tidigare, kanske saknar den bäring, men i min värld är den stora förklaringen till att IFK Göteborg 2020 inte blev det topplag många förväntat sig avsaknaden av en riktig toppforward; en som före alla andra vet var bollar dyker upp och kollrar bort motståndare med avledande manövrar.

Kort och gott en Robin Söder.

Beseglade Asbaghis öde

När han tidigt in i säsongen föll bort försvann också Poya Asbaghis viktigaste pusselbit och beståndsdel i det possession-spel han önskade driva.

Du kan äga hur mycket boll som helst, från en kant lura upp varenda gubbe på läktaren och skicka in fina bollar framför mål – men …

Finns där ingen att ta emot och förvalta blir allt förarbete i praktiken meningslöst.

Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att om det inte vore för Robin Söders skada hade IFK Göteborgs tränare i oktober 2020 hetat Poya Asbaghi och inte Roland Nilsson.

Så små är marginalerna ibland i fotboll.

LÄS MER: Söder: ”Jag hade ont när jag somnade”

Inget ont om Sargon Abraham eller Farnerud, men några Robin Söders är de inte.

Det är här jag tycker att IFK Göteborg tidigt borde insett faran och under vintern kompletterat truppen med en påläggskalv; inte en omskolad ytter eller till åldern kommen tia.

Mer att kräva av Wernbloom

Försöken att skicka in Hosam Aiesh som center gick att likna vid ett dubbelfel. För det första saknar 2018 års allsvenska assistkung en ensamforwards egenskaper som mottagare och avslutare, framför allt miste IFK i samma andetag Aiesh spetskompetens en mot en.

Självklart bör det finnas plats för Hosam Aiesh på en kant även i Roland Nilssons IFK. Kan bara alla inblandade lägga gamla oförrätter bakom sig är Aiesh att likställa med gamla tiders vänsterytter Tommy Holmgren.

Dessutom tror jag att Hosam Aiesh och Robin Söder har kemi.

Om bulletinen om Robin Söder är årets blåvita nyhet kommer den om Giorgi Kharaishivilis återkomst inte långt efter.

Kanske kan dessa herrars inträde på planen höja Pontus Wernbloom som i upptakten av sin återkomst inte fått ut vad som förväntats. Han har höjt moralen, stångats och löpt, men ännu inte hamnat i ett fullt begripligt sammanhang.

Ett större kanthot än Sana

Patrik Karlsson Lagemyr är fortfarande en skugga av sitt bästa jag och i min värld är Aiesh ett tydligare kanthot än Tobias Sana.

Därför skulle jag, som ni kanske redan räknat ut, gärna ha velat se följande blåvita startelva mot AIK: Anestis – Jallow, Bjärsmyr, Erlingmark, Kalley – Aiesh, Johansson, Yusuf, Kharaishvili – Wernbloom, Söder.

Samtidigt är det rimligt att tro att Söder börjar med ett inhopp till förmån för antingen Farnerud eller Christian Kouakou.

Matchens dignitet behöver vi inte orda om.

Det är nu det ska avgöras.

LÄS MER: Robin Söder om att bli kapten