Grip talade också om hur alla åkare höjer sig när det är VM. Alla har riktat in träningen mot dessa dagar, det är Lahtis som har varit målet och meningen med hela säsongen. Formkurvor har vässats in i det sista och vi får se fantastiska, otroliga prestationer av åkare som Iivo Niskanen – helt outstanding i dag – och Charlotte Kalla. Hon har visserligen inte kunnat rå på omöjliga Björgen, men Kalla har än en gång visat att hon är en mästare på att toppa formen.
Bland de svenska herrarna, däremot, är det värre. Mycket värre. Om det är svenskarna som ramlat ner i en kollektiv formsvacka, eller om alla andra lyft sig är svårt att säga, men de har faktiskt inte varit nära medalj i ett enda lopp.
Och det hade nog ingen räknat med.
Calle Halfvarsson utstrålar en uppgivenhet som är smått sorglig att se. Det svarar inte, säger han. Daniel Richardsson tycker att han ”håller ihop det hyfsat” men någon toppform handlar det verkligen inte om. Och Marcus Hellner har ju tidigare vunnit OS-guld i skiathlon – då är inte den sjundeplats han mäktade med förra veckan särskilt imponerande.
Ändå är det alltså fortfarande det bästa svenska resultatet här i VM bland de svenska herrarna. Sjua. Deppigt.
Att Johan Olsson inte lyckades skapa ett mirakel den här gången är inte så märkligt. Han åkte på en sjukdom i helt fel läge, och dessutom fyller han faktiskt snart 37. Han ska inte behöva bära det här laget längre. Men ingen annan har ju klivit fram.
Snarare tvärtom.
Som det ser ut nu vete tusan om Sverige kommer vinna medalj på stafetten. Vilket såklart vore ett stort, stort misslyckande. Och eftersom Johan Olsson inte verkar det minsta sugen på att köra femmilen så tror jag inte att han kommer att göra det. Så där lär det inte bli någon medalj heller. De andra är för bra, svenskarna är för dåliga.
Skulle denna mörka profetia slå in är det första gången sedan 1999 som de svenska herrarna kammar noll i medaljjakten. Det var under en mörk period i svensk skidåkning, efter Torgny Mogren och före Per Elofsson, där vi i två världsmästerskap i rad blev nollade, både på dam- och herrsidan. Sedan dess har Sverige lyft sig och vi har under ganska många år nu vant oss vid att vara en stornation – om än en bit bakom Norge.
Är den eran över nu? Tja, på herrsidan är det tyvärr inte mycket som tyder på en vändning de närmaste åren.
Som tur är ser det ljusare ut på damsidan. Där finns, som alltid, Kalla och där finns Stina Nilsson. Hennes smäll i inledande sprinten tog hårt, men får hon en chans till att spurta hem en medalj åt Sverige så tror jag inte att hon kommer att vika ner sig.
Och där finns Ebba Andersson. Att se hur hon hanterar pressen att köra för Sverige i morgon blir minst sagt intressant.
Ett modigt val av förbundskapten Rikard Grip – som verkligen skulle behöva en taktisk fullträff.
