Flera saker avgör lags kvalitet. En parameter är kvaliteten på spelarna, en annan är den speltaktiska idén, en tredje gruppens kemi och spelarnas relationer.
Enskilda stjärnor kan göra skillnad.
Zlatan Ibrahimovic betydelse för sina klubblag har genom historien ofta visat sig vara avgörande. Just nu är han på väg att göra om succén i AC Milan.
LÄS MER: IFK:s transferbomb – nära Marek Hamsik
Även Marcus Berg kan vara den spelaren för IFK Göteborg de kommande åren.
Korttidskontrakt däremot är vanskliga. Ta Diego Lugano som exempel. De uruguayanske VM-kaptenen från 2014 valde året efter BK Häcken som plats för formjakt efter knäskada.
Personlig motivation att prestera på toppnivå
Det gav en del roliga rubriker, ett och annat höjt ögonbryn, men ingen vidare sportslig succé.
Om jag har förstått det hela rätt är planen för Marek Hamsik spel med IFK Göteborg fram till och med sommarens EM-slutspel – och att Marcus Berg och Oscar Wendt därefter ansluter. Det är en satsning som heter duga!
Redan nu går det att utnämna den förre Napolikaptenen och slovakiske storstjärnan till allsvenskans kanske fräckaste värvning genom tiderna.
Han har dessutom både individuell kapacitet och personlig motivation att prestera på allsvensk toppnivå under de två månader kontraktet är tänkt att gälla.
Jag vill undvika att ta rollen som glädjedödare under den blåvita supersatsning som rullas upp, men vill ändå påminna om historien; vad som gett framgång och vad som inte har gjort det.
IFK:s framgång efter satsning dröjde till år två
Real Blåvitt-satsningen 2012 är det senaste i raden av exempel på att lagbyggen kan ta tid och att truppsammansättning spelar roll. Trots en namnmässigt överlägsen trupp uteblev resultaten. Åt det kunde varken Daniel Sobralense, Pontus Farnerud, Nordin Gerzic, Emil Salomonsson, John Alvbåge, Philip Haglund och Kjetil Waehler göra något åt.
Framgången kom istället året efter – med ungefär samma spelare.
Förklaringen handlade bland annat om ökat personkännedom och viss omdisposition.
Samma sak 1998. Ett förorättat IFK Göteborg plockade in precis de spelare klubben önskade – och fick ett sportsligt fiasko i gengäld. Nyförvärven Dick Last, Andreas Hermansson, Christian Karlsson, Stefan Bärlin och Joakim Persson passade aldrig riktigt in i det övriga och klubbledningens miljonsatsning föll platt.
I närtid knäcktes Mats Grens IFK Göteborg av allt för många korttidskontrakt och låneavtal.
IFK:s största framgångar har nästan alltid byggts på långsiktighet, begränsad förändringstakt och förtroende för unga. Ta med det i beaktande, Pontus Farnerud, när du lägger sista handen vid vårens trupp.
Nilsson ställs inför helt andra beslut
Återstår – om alla bita faller på plats – för Roland Nilsson och Ferran Sibila att hitta rätt roll åt den slovakiske 33-åringen. Vi talar ibland om att lag bör byggas runt enskilda spelare. Är Marek Hamsik, som lämnar redan i maj, en sådan? Vad gör det i så fall med IFK:s slagstyrka i höst?
Oavsett vilka argument som används landar åtminstone jag i att satsningen är rimlig.
Alla vet att Hamsik väljer IFK för att ha en liga att spela i fram till EM.
Alla vet att IFK omöjligen kunde ha tackat nej.
Jag tänker att det här är en vettig uppställning under våren: Giannis Anestis – Alexander Jallow, Carl Johansson, Mattias Bjärsmyr, Yahya Kalley – Marek Hamsik, Pontus Wernbloom, Alhassan Yusuf, Simon Thern – Kolbeinn Sigthorsson, Robin Söder.
Som ni märker saknas spelare som Hosam Aiesh, Tobias Sana, August Erlingmark, Jakob Johansson och Gustaf Norlin.
Hur Roland Nilsson och Pontus Farnerud hanterar dessa beslut blir avgörande för hur den här säsongen slutar för IFK Göteborg.
