Han bodde på rätt sida älven. Bara en sån sak. Och när jag träffade Nils van der Poel i Trollhättan för fyra år sedan visade det sig att han gått på samma skola som jag.
Fast långt efteråt. För den Nils van der Poel som jag då träffade var drygt 20 år gammal.
Och jag var en evighet. Eller i alla fall 40.
Att han var en säregen och sällsam idrottsman och människa märkte jag vid första ögonkontakten. Det här var inte någon som mötte en sportjournalist med blygsel, skepsis eller intränade robotsvar.
Han ville säga saker. Berätta och förklara. Öppna sin värld för alla som ville kika in.
Jag lyssnade och antecknade. Och skrev en artikel med rubriken ”Skridskobohemen från Trollhättan”.
Nästa gång vi sågs var i Sydkorea. OS. Det gick ganska bra för honom – en 14:e plats – men utanför hemstaden var det fortfarande inte särskilt många som hade koll på Nils van der Poel. Varför skulle de?
Han la av efter OS. Kände kanske att han måste sticka från stan. Blev jägarsoldat i Arvidsjaur. Individualisten hade bokstavligen rättat in sig i ledet – och älskade det.
”Som skridskoåkare så är ju mitt jobb att åka runt i stora cirklar. Jag fyller liksom inte en jätteviktig samhällsfunktion, underhållning i all ära. Så jag kände att jag ville använda de egenskaper jag fått som skridskoåkare till något som är till gagn för vårt samhälle. Något som har en viktigare funktion än att vara en clown som dansar på scenen.”
Så sa han när vi träffades på Ruddalen förra året. Men då hade han inte dansat klart än. Han kom tillbaka till scenen för en sista, oförglömlig satsning. Han brydde sig inte om hur andra tränade, för han hade hittat en helt egen metodik. Och den trodde han på. Nej, inte trodde. Han visste att den var rätt. För honom.
Vill du gå på lina så titta inte ner, titta inte åt sidan.
Blunda, ta ett steg.
Holländare, amerikaner, japaner hade resurserna, hallarna, pengarna. Nils hade inget, men han åkte sina varv i Slättbergsbanan i Trollhättan. Fler varv än någon annan. För ska man bli snabbast i världen så kostar det mer än pengar; din kärlek och lite till.
I Peking fick hela världen se exakt hur långt en man med en vision kan gå. Dubbla guld, världsrekord och Eurosports brittiske kommentator var andäktigt andfådd när han kommenterade de svindlande sista varven på loppet över 10 000 meter.
Hilmersson: Kyssar, puss och hejdå
Nyligen berättade han att han är klar. En tävling till, sedan är elitkarriären över för 25-åringen. En del lär sig aldrig att gå när allt är som bäst. Men Nils van der Poel vet att ditt liv är ditt eget och du äger din tanke och tid.
Han lät ingen ta det ifrån honom.
Han är en speciell individ.
Hundratusentals människor har laddat hem hans träningsprogram, men ingen kommer att kunna göra om det han gjort. För den som kopierar är inte längre unik.
Vad ska han göra nu? Kanske återgår han till militärtjänst. Med tanke på världsläget får vi hoppas att det inte kommer att behövas. Eller så gör han något helt annat. Det vet han bara själv.
Det alla undrar är varför det tog slut så snabbt. Vill han inte vinna fler medaljer, slå fler världsrekord? Nej, tydligen inte. Han vill annat. Och guldmedaljen från OS har han redan gett bort, till dottern till en fängslad bokförläggare.
Vad jag tror?
Jag tror att hans självbevarelse sa till fötterna att gå.
Och snart är han långt härifrån, det var allt.
Kyssar, puss och hejdå.
Fotnot: Ovanstående text har lånat ett flertal formuleringar från Peter Lemarcs klassiska sång Little Willie John:
