Just den här dubbelheten blir till slut det tydligaste sättet att berätta om fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic en sista gång.
Det underbara leendet – och den mörka blicken.
De geniala fotbollskonsterna med ben och fötter i vinklar och på höjder dit ingen annan nått. Men också brutala regelbrott, armbågar, sparkar och slag.
Vassa repliker och underhållande svar ena stunden. Hänsynslösa påhopp i nästa ögonblick.
Världsstjärnan som förbättrade – utbildade – ett helt land genom sin invandrarbakgrund, förortsuppväxt och kompromisslösa attityd. Men också världsstjärnan som (när det passade hans egna syften) uppmanade andra idrottare att vara tysta, inte ta ställning eller säga ifrån.
Fotbollsförebilden från ett hem där missbruk förekom och som engagerade sig i kampen mot världshungern – för att sedan bli delägare i ett spelbolag.
Det må vara sant att det bara finns en Zlatan Ibrahimovic, men han är sammansatt av tillvarons skarpaste kontraster. Det började i Rosengård i Malmö och slutade bland Milanos fashionablaste gator, bara en sådan sak.
Generation Z
Varje år föds drygt 100 000 barn i Sverige. Under 2000-talet har de hittills blivit i storleksordningen tre miljoner. Zlatans kids, i Zlatans Sverige. Generation Z minns inte en värld före internet – eller utan Zlatan Ibrahimovic. Där tidigare generationer använt Ikea, Abba eller Olof Palme för att beskriva sitt land, har Zlatan Ibrahimovic blivit sinnebilden för ett nytt Sverige.
Ta Ingemar Stenmarks obändiga vilja och Björn Borgs briljanta känsla, placera resultatet i en lagidrott på världens största sportscen – nånstans där börjar fotbollssagan om Zlatan Ibrahimovic. Individualisten som gjorde laget bättre, och inte tvärtom.
Ingen personifierar 2000-talet mer än just Zlatan. Två årtionden då sociala medier drivit på en samhällsutveckling från kollektivistisk till individualistisk. Där det offentliga samtalet varit mer polariserat än någonsin tidigare. För eller emot? Tumme upp eller tumme ner? #teamZlatan eller inte?
Zlatan Ibrahimovic har varit den rödaste tråden, den uthålligaste konstanten, i ett samtalsklimat där utrymmet för resonemang varit begränsat, men alla kunnat tycka på 280 tecken.
Nu finns han inte längre. Fotbollsspelaren Zlatan har slutat, och Sverige har förlorat sin störste spelare genom tiderna. Tveklöst den bäste det här årtusendet.
Sveriges landslag spelade sin första landskamp 1908. Det tog nästan hundra år innan Zlatan Ibrahimovic drog på sig den gulblåa dressen och gjorde debut. 2001, mot Färöarna i Växjö Tipshall, 0–0.
Det kan dröja hundra år igen – om inte ännu längre – innan Sverige fostrar en spelare med samma titeltyngda karriär som Zlatan haft i världsfotbollens topp. En anfallsmaskin med en aldrig tidigare blandad cocktail av extrem fysik, banbrytande fotbollsteknik och manisk målmedvetenhet.
Under söndagskvällen hyllades Zlatan Ibrahimovic av Milan-fansen på San Siro med ett ”GodBye”-tifo. På en sen presskonferens i Milano kom det definitiva beskedet:
– Från och med i morgon är jag en fri man, sa Zlatan.
Han ägde sin berättelse från början till slut. Skrev, regisserade och spelade samtidigt som verkligheten pågick.
Får förhålla oss till det
Zlatan Ibrahimovic kommer inte klacka bollen i mål mot Italien mer. Inga fler cykelsparkar från 25 meter mot England. Aldrig igen kommer han att snurra upp halva Holland iförd Ajax-tröja. Konstmål som fascinerat fotbollsvärlden i decennium. Jag ska inte säga att hans fotbollsmål är odödliga, även Zlatans bravader kommer att bli ”svartvita” med tiden. Men få spelare har likt Zlatan gjort så många drömmål som kommer att leva kvar så länge.
Under mitt 23-åriga journalistyrkesliv har Zlatan Ibrahimovic varit ständigt närvarande på olika nivåer. Jag skrev om när han besökte Spy Bar efter en landskamp, och när han snodde straffen från Kim Källström. När han skaffade Mino Raiola som agent, och när han gick från Ajax till Juventus. När han gick från Inter till Barcelona, och när han bråkade med Pep Guardiola (fast egentligen var det Leo Messi han var mest arg på). Jag skrev om när Zlatan slog igenom i landslaget, och när han bojkottade det. Och sedan skrev jag den där ”kontaktannonsen” också, men det är en helt annan historia, för en annan krönika.
23 år är en oerhört lång tid. Barn hinner födas och bli vuxna. En digital revolution har ritat om vår vardag. Kriget mot terrorismen förändrat vår värld. I Sverige har jordklotet har snurrat på i skuggan av rubrikerna om Zlatan Ibrahimovic.
När vi vaknar upp den här måndagen finns inte fotbollsspelaren Zlatan längre. Det är klart att han kunde slutat tidigare. Vem har inte någon gång tänkt: ”Men varför lägger han aldrig av?”. Inklusive Zlatan själv. De sista prestationerna som 41-åring var knappast hans främsta. Minns någon ens hans sista landskamp, ett inhopp mot Belgien? Men det var inte hans första matcher som stack ut mest heller. Sådan är fotbollen.
Zlatan vore inte Zlatan om han inte hade pressat sin kropp till bristningsgränsen de sista åren. Varför? För att bara han kunde göra det. Zlatan är Zlatan, och vi vanliga dödliga har fått förhålla oss till det också. För eller emot? Tumme upp eller tumme ner? #teamZlatan eller inte?
I natt gick fotbollsepoken Zlatan Ibrahimovic i graven. I dag går svensk fotboll in i en ny tideräkning: …efter att Zlatan slutade.
Allt känns redan futtigare, tommare och tristare.
