Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/7

En megastjärna som flyttar gränserna

Det är inte första gången en ung gymnast gör ett olympiskt spel till sitt eget. Namn som Korbut, Comaneci och Retton har alla trollbundit världen med sina konster. Ändå tycks alla överens om att det Simone Biles gör just nu – det slår allt som hänt inom sporten.

Olga Korbut 1972. Nadja Comaneci 1976. Mary Lou Retton 1984. Legendariska namn inom gymnastiken som alla förändrat sporten och nått ut till en världspublik genom sina OS-uppvisningar. Nu är det dags att lägga ett nytt namn till den raden: Simone Biles.
19-åringen från Texas ledde USA till seger i lagtävlingen och var sedan förkrossande överlägsen i den individuella mångkampen.

Inför den sista grenen, det fria programmet, ledde hon med över en och en halv poäng ‧– en enorm marginal i en sport som ibland handlar om hundradels poäng. Skulle hon gå på säkerhet, ta det lite försiktigt för att säkra guldet? Nej.

Sena tårar

Publiken Olympic Arena stirrar som hänförda när Biles sätter full fart diagonalt. Ingen tvekan, ingen försiktighet, bara brutal satsning. När Biles sedan sätter hoppet som bär hennes namn – en dubbel volt, baklänges, med rak kropp och skruv – tittar en rysk journalist på GP:s utsände och skakar på huvudet.

Det är total utklassning och först när guldtriumfen är ett faktum hyllas 19-åringen med stående ovationer. Det är inte förrän då visar Simone Biles ett första tecken på den press hon varit under. Då kommer tårarna.

– Jag tror att allt bara slog mig samtidigt och jag insåg att jag till slut gjort det. Jag har drömt om det i några år och det är overkligt att det hände, så jag är bara så glad, säger hon på presskonferensen efteråt.

Eftersom åldersgränsen i damernas gymnastisk höjdes till 16 år 1996 var Biles för ung för att delta i London–OS. Men sedan dess har hon tagit över sporten och som första kvinna någonsin vunnit tre raka VM i just individuell mångkamp. Hon gör saker som ingen annat gjort tidigare, som Biles-hoppet, och hon har en svårighetsgrad på sina program som gör att konkurrenterna bara kan hoppas på grova misstag från hennes sida.

Biles-feber

Något som sällan eller aldrig sker, trots att hon tycks ligga på gränsen till vad som är mänskligt möjligt. Den totala kontrollen över varje muskelfiber i den 145 centimeter långa kroppen är kombinerad med ett artistiskt utförande som gör varenda domare knäsvag och många tyckte redan innan OS att hon bör räknas som den främste genom alla tider.
Efter de två gulden – det kan bli tre till här i Rio– är det knappast någon som tvekar längre: Simone Biles är bäst. Någonsin. 

Själv funderar hon inte så mycket på den saken.

– Någon kan säga att jag är bäst, medan andra inte tycker det. Jag lägger mig inte i det där, det är vad det är. Jag gör bara min gymnastik, säger hon.

Och i USA råder Biles-feber. Hennes tuffa bakgrund, med en drogberoende mamma som tvingades lämna ifrån sig sin dotter till morföräldrarna, gör Simone Biles till en symbol för att hårt – riktigt hårt – arbete lönar sig. Hon tränar sedan barnsben i över 30 timmar i veckan, och valde redan som 14-åring att få sin skolning i hemmet i stället för att gå till high school som sina vänner. Ett tufft beslut för ett barn, men hon tvekade aldrig.

Ångar inget

– Nej, egentligen inte Det har funnits stunder när jag velat göra både delarna, träna 30 timmar och gå i vanlig skola. Men jag har alltid velat se hur långt jag kunde gå och jag vill inte se tillbaka och undra vad som hade hänt om jag hade satsat mer. Jag ångrar ingenting, säger Biles.

En amerikansk journalist ber henne beskriva sina känslor efter guldet med ett ord. Biles ler pillemariskt och funderar länge. 

– Glad, säger hon till slut.

– Och hungrig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.