Jag vill lyfta fram Tobias Sana, den evige tonåringen, som uppträdde retsamt lättfotad mot ett bekymrat VSK-försvar i stort sett hela matchen. Robin Söder tryckte på det i paus, hur skickligt IFK var i ytan bakom backlinjen. Jag delar den uppfattningen. Det var dit den 30-årige Sana tog sig i parti och minut, skapade utrymme för medspelare och därmed stressade motståndarna till misstag.
Efter en brokig tid i Malmö FF och ett trist avslut i Ajax är det en leende Tobias Sana som i lindan av 2020 spelar sin fotboll leende.
Det har hänt att han överarbetar, tar en touch för mycket. Det såg vi inte röken av på lördagskvällen. Nu var det tajming, spelglädje, kamratslit och uthållighet som kännetecknade Sanas insats. Dessutom var det ytterst nära att han blev målskytt ett par gånger om i andra halvlek.
Kan han ligga på den här nivån även mot starkare motstånd och över en längre period är IFK och dess supportrar att gratulera. Jag tror att det kan bli hans säsong i år.
Räcker med en halvchans för Söder
Angående den kritik jag riktade mot IFK:s något försiktiga värvningstaktik gällande mittback och anfallare, tänk vilken konkurrens som uppstår på ”Sanapositionen” när Patrik Karlsson Lagemyr är tillbaka i spel i april.
Att Robin Söder och Giorgi Kharaishvili poängmässigt ska bära det här IFK-laget är vida känt och bekräftades med önskvärd tydlighet även denna lördagseftermiddag.
Robin Söder tillhör kategorin spelare som bara behöver en halvchans för att skapa stordåd. I det varma pressrummet, skyddat från friska februarivindar, tvistade vi om det var via tåfjutt eller höger yttersida Söder utökade IFK:s ledning till 2-0 efter en dryg halvtimme.
Oavsett vilket stod han rätt och gjorde rätt.
Det är sådan han är, Robin Söder, den effektiva fotbollens man.
Även tempot var på Blåvitts sida, uppdrivet och något för högt för Thomas Askebrands Västerås.
En felvänd Kevin Custovic stördes av Alhassan Yusuf vid 2-0, en sölig Sean Sabektar missbedömde Giorgi Kharaishvilis beslutsamhet vid 1-0.
Väl valt tillfälle
Jämfört med samma tidpunkt i fjol är IFK Göteborg ett tryggare lag på små ytor på egen planhalva, det är ett skickligare och bättre sammansatt lag på varje del av planen.
Insatsen mot VSK ska bedömas utifrån nivån på motstånd. Den ska också bedömas utifrån tidigare insatser under 2020 – och då var det här bäst hittills.
Första segern.
Tillfället är väl valt.
Tävlingssäsongen är ingång och vill sig allt väl för IFK återstår fem matcher innan allt fokus på kan läggas på allsvenskan.
Jag skrev om det i går och kan lika väl upprepa det i dag. I svenska cupen slår oftast motivation klass och i år kommer lagen som inte kvalat in till Europa League och Champions League ge mest.
Här talar vi AIK, IFK Norrköping, BK Häcken och IFK Göteborg.
De tvivel som svävat runt Blåvitts förmåga, eller snarare brist på förmåga, i upptakten av 2020 blåste bort under lördagen. Det är sammansatt, det är tydligt och – denna gång – vinnande.
I eftermiddag bänkar vi oss på Bravida arena för tidigt cupderby och en möjlighet för lillebror Gais att ge regerande cupmästaren BK Häcken en rejäl match om segern i matchen och senare gruppen.
I fjol gick Gais av blandade skäl vidare till kvartsfinal i en grupp bland annat innehållande IFK Göteborg.
Plus:
IFK har kritiserats under försäsongen, mycket återstår fortfarande, men segern mot Västerås var komfortabel.
Minus:
Jag kan inte ens klaga på vädret den här gången.
