Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/7

En kamp mot gubbvälde, byråkrati och tuff ekonomi

Hon boxas mot kommunalt pappersarbete, svårlösta ekonomiska kalkyler och gubbvälde i boxningsförbundet. Hon boxas för Angereds ungdomar. GP möter Angered Boxing Clubs ordförande Helga Valdimarsdottir.

Det skymmer över Angereds centrum. Tung hiphop-musik sipprar ut genom dörrarna till Angered Boxing Clubs lokaler. I hallen står ett femtiotal ytterskor i prydliga rader. Det sticker i näsan av svettdoft. Hiphopens gung blandas med ljudet av smattrande hopprep och handskar som slår mot slagsäckar när runt tjugo killar och två tjejer tränar.

Det är en kväll som vilken som helst här. 400 ungdomar under 20 år kommer till den här lokalen för att boxas. Det kämpas mot svidande muskler och annalkande mjölksyra.

På etaget över sitter Helga Valdimarsdottir i en soffa. Hon började boxas som 29-åring för att gå ned i vikt.

Det var så kul att hon snart tog plats i ringen och började tävla. I dag går hon helt andra matcher.

"Det är ett fruktansvärt jobb"

– Det är ett fruktansvärt jobb att hålla igång och driva en ideell förening i dag. Det är mycket mer administration. Jag skulle säga att nästan all vår tid går åt till att förhålla oss till Göteborgs stad och alla deras regler och system, säger hon.

Och fortsätter:

– Du vill lägga din tid på barn och ungdomar eller den idrotten som du brinner för, inte pappersarbete, säger hon.

Förutsättningarna är ändå bättre än förr. Lokalen hon sitter i är bara två år gammal. Innan dess kunde ungdomarna tvingas träna i ett garage, med körande lastbilar som umgänge. I dag är ytan tre gånger så stor som den tidigare lokalen – men problemen kvarstår. Bidrag måste sökas, planer skrivas, bokslut klaras av.

"Vi vill inte utesluta grupper"

– Vi går runt, ganska exakt. Vi håller medvetet nere medlemsavgifter för att så många som möjligt ska kunna hålla på med vår idrott här i Angered. Vi vill inte utesluta grupper som inte har råd med det.

Hon understryker vikten av att Angereds Boxing Club ska vara tillgänglig för alla. Speciella pass för tjejgrupper finns, motionärer kan spendera några timmar i veckan för att slå av sig helgens middagar. Inställningen att sporten ska vara till för alla har stundtals inte varit självklar högre upp i Svenska Boxningsförbundet.

Förra vintern avslöjade DN hur förbundets dåvarande ordförande Tommy Lindström behandlat kvinnor i förbundet nedvärderande.

"Boxningen har varit för mansdominerad"

– Han fortsatte kalla kvinnor för flickor och det enda han kämpade för var att kvinnor inte skulle kvoteras in i förbundets styrelse. Dessutom antydde han att alla som var emot honom var bidragsfuskare, säger Helga Valdimarsdottir.

Efter många turer fram och tillbaka ställde Tommy Lindström tillslut inte upp för omval tidigare i våras – i stället blev Simon Vis Jamegar ny ledare för en sport i behov av upputsning. Han var i en intervju med Sportbladet i maj tydlig med åt vilket håll han ville föra svensk boxning.

– Boxningen har varit för mansdominerad och hierarkisk. Vi ska bredda sporten och jag hoppas vi kan bli lika stora som fotboll, sa han då.

Bytet har gett Helga Valdimarsdottir nytt hopp om sporten hon brinner för.

"Förbundet har varit dött"

– Det är jätteskönt. Förbundet har varit dött under de här två åren . Det hände ingenting. Därför känns det skönt nu. Om vi siktar mot stjärnorna så kanske vi når trädtopparna. Det är inget fel med att vara visionär, säger hon.

Den yngre träningsgruppens pass är slut. Den äldre som ska ersätta dem i ringen samlas runt tränaren Orlando Garcia. Han vädjar till gruppen:

– Vi gick 18 matcher i helgen och vann 16 av dem. Men vi behöver domare. Finns det någon här som vill gå en utbildning så att man får vara med och döma? Vi behöver folk!

– Vad tjänar man i månaden, svarar en kille snabbt.

– Gubben, det här är ideellt, suckar Orlando.

"Lokal patriotism när den är som bäst"

Helga Valdimarsdottir hänger på repen bredvid honom. Det är tio år sedan hon själv slutade boxas. Övergången till styrelsen och sedermera ordförandeposten föll sig naturlig. Hon brann för området, för barnen.

– Alla som är aktiva här bor i Angered. Det är lokal patriotism när den är som bäst. Jag tror det är därifrån viljan hos alla oss kommer ifrån. Vi har våra barn här och vi bor här runt omkring. Vi vill skapa de bästa möjliga förutsättningarna för våra ungdomar, säger hon.

Hennes historia påminner mycket om de ungdomarna i lokalen bär på. Familjen lämnade ett Island i depression på 80-talet. De kom till Göteborg, till bandet på Volvo – och ett utanförskap skapat av språkliga barriärer. För Helga revs de ner av tidsgivande vuxna som såg och lyssnade.

"Jag är fruktansvärt stolt"

– Bambatanter och bibliotekarier var de första som man kom i närheten av. Det betyder mycket att det finns många vuxna som kan möta barnen. I dag finns inte alls den mängden vuxna som möter barnen.

Hon är en av dem. En som denna kväll hälsar och håller om de unga killarna med kaxig uppsyn som kommer in för att slå på säckar och hoppa hopprep.

– Jag är fruktansvärt stolt över min förening och alla ungdomar vi har. De kämpar så fruktansvärt, de tar hand om varandra. Det är en fantastisk förening att få representera. Det är fint att vara en del av något större, säger hon.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.