Abdullah Alrashidi tog sitt andra raka OS-brons i herrarnas skeet på måndagen.
Abdullah Alrashidi tog sitt andra raka OS-brons i herrarnas skeet på måndagen. Bild: TT & Bildbyrån

En gubbe med shotgun fick mig att tro på OS igen

Hur mycket sanning ligger det egentligen i de olympiska spelens utslitna klyschor? Väldigt mycket, om du frågar en 58-åring med shotgun.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

När Internationella Olympiska Kommitténs ordförande Thomas Bach höll sitt (alldeles för långa) tal på (den alldeles för långa) invigningen refererade han ofta till den olympiska rörelsens ädla uppdrag.

Det pratas om global förening i fred och ro. Jag har haft väldigt svårt att se verkligheten i det där. Det doftar pärm ståendes i valfri klubblokal med texten ”värdegrundsdokument, årsmötet 2011” om de där orden. För mig har OS uteslutande handlat om idrottarnas briljanta jakt på vad den mänskliga kroppens yttersta förmåga. Det där andra? Bara ett sätt att paketera en produkt.

Men jag tror jag börjar ändra mig. Jag har en man med shotgun att tacka för det. För trots Stefan Nilsson skeetsvaga skeetkval satte jag mig på mediebussen ut till Asakas skyttebana för att se måndagens finalpass.

ANNONS

LÄS MER:GP sammanfattar OS-dagen 26 juli

Det visar sig bli helt rätt beslut. Finalen i skeet är en uppvisning i kroppskontroll. Det är sex män som skjuter från tre stationer. Först fyra duvor från vänster, sedan två centralt och så fyra nya till höger.

Att följa deras rutiner är förhäxande. Jag – som inte intresserat mig för skyttesport mer än två träningspass i min gamla gymnasieskolas murkna källare jag kände mig nödgad att följa med på för att vara snäll mot en kompis – kan inte slita mig.

Ställningen svänger. Luften vibrerar. Den finska ungtuppen Eetu Kallioinen, som dittills skjutit felfritt, gör en dubbelmiss. Det, lär jag mig senare, kallas att göra en cykel eftersom de två ringarna i protokollet ser ut som just det.

Han cyklar snart igen och får följa resten av finalen från sidan.

Jag blir förtrollad

Och så var de bara tre kvar. Där står dansken Jesper Hansen, som nervöst vankar av och an så fort det inte är hans tur. Framför honom, i ledning, är amerikanen Vincent Hancock. Bakgrund i den amerikanska armén, tvåfaldig olympisk guldmedaljör, Hollywood-tandrad.

Den siste i skaran är amerikanens raka motpol. Abdullah Alrashidi bär mörkblå mjukisbrallor och keps. Han har en kolsvart mustasch. Hade han bott i Sverige hade han lagt samma stryktipsrad varje lördag sedan 1992.

ANNONS
Abdullah Alrashidi tar sig för huvudet när han inser att hans guldhopp är ute.
Abdullah Alrashidi tar sig för huvudet när han inser att hans guldhopp är ute. Bild: Alex Brandon

Där Hancock och Hansen är strömlinjeformat känslokalla rör han på både mustasch och ögonbryn i takt med träffar och missar. De skiljer sig lika också i sina verbala yttringar.

LÄS MER:Följ OS i Tokyo med Göteborgs-Posten

Innan varje omgång meddelar skytten att han är redo genom att göra ifrån sig ett svårdefinierat läte. Utan att göra det rättvisa skulle jag stava det ”ha”.

Sedan skickar banan ut två orangea missiler åt varsitt håll så snabbt att jag behöver kisa i solgasset för att ens hinna skymta dem.

Hansen har ett tyngre läte, på intet sätt högt men ändå tydligt. Hancocks är utdraget, ett par millisekunder längre än de andras. Alrashidis rappt, som att han klipper av det med tungspetsen innan det riktigt hunnit ut ur munnen.

Jag är förtrollad. Framförallt av Alrashidi. 58-åringen från Kuwait ser fullständigt sorglös ut på skyttebanan.

Det gör han en halvtimme senare också. Han har en bronspeng runt halsen och sitt lands flagga slängd över axlarna. När han möter den samlade presskåren (jag, en finne och en amerikan) ler han stort.

– Det här är mitt sjunde OS, men tidigare har jag inte kunnat skjuta som jag vill. Jag har inte kunnat vara avslappnad. Nu var det som ingenting.

ANNONS

”Alla älskar mig”

Mannen som lärde sig skjuta ute i öknen eftersom det inte fanns några tävlingsbanor när han växte upp tittar på den centimetertjocka medaljen som dinglar från hans hals.

– Om Gud vill kommer jag ta guldet nästa OS. Jag är 61 år då.

Hur kan du vara så bra i din ålder, frågar jag.

– Eftersom alla älskar mig. Jag vill att alla ska tycka om mig. Det är så mitt liv är.

Det de här olympiska spelen vill stå för ... det verkar passa ganska bra in på dig?

Det rycker till i mustaschen.

– Jag gillar det. Jag gillar alla människor. Jag gillar alla länder. Jag gillar inte krig och lalala. Jag gillar inte när folk säger att det här är en muslim, det här är en kristen. Jag gillar när alla hjälps åt. Jag gillar när jag ser alla skratta. Jag är glad för de här olympiska spelen, säger han.

Just nu är jag också det. Det krävdes en 58-åring med mjukisbrallor och shotgun för att få med mig på tåget.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS