Min far är präst och har de senaste åren fått vara med om den mest definitiva formen av avsked. Jag har undrat om det inte är sorgligt och tungt att jobba med begravningar? Att träffa människor som sörjer det som varit och som aldrig mer ska bli?
–Det är oftast bara väldigt fint, brukar han säga.
Varken Mo Farah eller Usain Bolt begravs här i London de kommande dagarna. Mo Farah ska till och med fortsätta springa terränglopp framöver. Men det här mästerskapet är deras avsked från den värld de tillhört, dominerat och på många sätt präglat de senaste åren. Jag hoppas att det blir lika fint som pappas begravningar. Det känns upplagt för det.
Bolt har sagt att publiken i London är den bästa han tävlat inför och guldet på OS här för fem år sedan var något extra, till och med för hans mått. Mo Farah kom hit som flykting från Somalia och finns redan i vax på Madame Tussauds. Det blir värdigt för dem båda.
Även om den dynasti som friidrottens mäktigaste man, Usain Bolt, styrt med dans och spex i snart tio år är på väg mot sitt slut väntar alltid något spännande runt hörnet.
Där bakom kan mycket väl en ny svensk storhetstid inledas. När Sverige tog tre friidrotts-guld på OS 2004 satt jag framför en metertjock tv-apparat med kornig bild. Det gick inte att slita sig från Stefan Holms nästan religiöst upprepande ceremoni. Fyll kinderna med luft, vrid på vigselringen, fläkta kroppen med det gula linnet och känn av pannans något bristfälliga hårsäckar. Sedan hoppade han in i mina barndomsminnen.
Det är minnen som många av den generation som nu får svensk friidrott att blomstra igen lär dela. De såg svenskar vara bäst. Nu vill de bli det själva.
I London välkomnades några av dem i går på klassiskt brittiskt vis. Ett cats and dogs-regn rensade bort både smuts och damm från en av friidrottens mest klassiska städer. Mina förväntningar låter sig inte sköljas ner i Themsen så lätt. När London, trefaldig OS-värd, nu bjuder in till VM går det inte att tro på annat än succé. Scenen från 2012 står kvar. Logistiken för 50 000 rekordtörstande åskådare finns. Nu väntar vi bara på skådespelarna. Och fler minnen att inspirera nästa generation med.
Kanske är svenskarna inte riktigt redo att skapa dem förrän i Tokyo 2020. Men visst vill vi redan nu se en signal om att vi är på rätt väg. Jag hoppas Andreas Kramer, Lisa Gunnarsson, Mikael Ekvall och alla de andra svenska VM-debutanterna ger oss det.
För det enda som är finare än begravning är en födsel.
