Hösten 2016 tog Kristjan Andrésson över ett då stukat landslag som nyligen hade varit i Rio de Janeiro och misslyckats på OS.
Ett knappt halvår senare ledde den förre Guif-tränaren Sverige till en finfin sjätteplats i VM i Frankrike. Ett lag som med fart och fläkt såg pånyttfött ut.
Sedan dess har det rullat på.
Ytterligare mästerskap – ytterligare positiva insatser och framskjutna placeringar med det sensationella EM-silvret 2018 som den absoluta höjdpunkten.
Förhoppningen var att hemma-EM 2020 skulle kunna bli något liknande. Det som Sverige så länge blickat mot och förberett sig för.
Så blev det aldrig.
När värdnationen på söndagskvällen förlorade mot Norge med 20–23 så innebar det Blågults tredje förlust på fem matcher i hemmamästerskapet och att alla chanser att nå medalj är borta, det här trots att två matcher återstår av mellanrundan.
Det är naturligtvis en enorm missräkning – och ett fiasko. Kanske inte att missa semifinal i sig men att det inte levde längre än såhär och att det inte fanns mer att kräma ur. I synnerhet då det som på förhand såg ut att bli mardrömsförutsättningar med Frankrike, Norge och Danmark i samma grupp aldrig inträffade och att Sverige på så vis kunde kliva in i ett andra gruppspel som kändes betydligt mer ovisst utan de regerande världsmästarna (Danmark) och stormakten (Frankrike).
Sedan är det inte så att varken Slovenien, Portugal eller Norge är några motståndare man ska skämmas över att förlora mot. Tvärtom. Det är tre lag med massvis av kvalitet. Inte minst våra kära grannar som Sverige ändå gav en riktig match hela vägen in i kaklet.
Men att Sverige arrangerar ett hemma-EM och kommer därifrån med två vinster (i matcherna som har betytt något) mot Polen och Schweiz kan inte vara annat än icke godkänt. Dessutom med endast en enda fullträff prestationsmässigt (premiären mot Schweiz, även om matchen mot Norge innehöll mycket som var bra och insatsen mot Polen var godkänd).
Precis som spelare och ledare förtjänar beröm när det nås framgångar är det rimligt att reflektera över hur prestationerna har sett ut när det inte går vägen.
Det gjorde det inte den här mästerskapsmånaden.
När det här landslaget skulle vara som bäst och skarpast var det något helt annat. Skadorna på Albin Lagergren och Jesper Nielsen som har plågat laget genom turneringen är svåra att väja sig för och att det är två stora avbräck är det inget snack om, men skador är som vi alla vet en del av spelet och det är inte ett orimligt krav att vi trots det hade kunnat förvänta oss mer.
Målvakts- och försvarsspelet har, undantaget den totala kollapsen mot Portugal, varit bra men framåt har det saknats för mycket. Både som lag och individuellt spelare för spelare.
Det är någonstans det, om man ska hårdra väldigt mycket, som gör att vi står där vi står. Med ett Malmö arena som stöttade laget in till sista sekund, som kände vittringen, men där supportrarna nu får promenera hem besvikna i januarinatten. Där en svensk landslagstrupp med tomma blickar vandrar omkring på innerplan och tackar för stödet. Och där en förbundskapten, som har gjort en utmärkt tid på posten men som tappade fart mot slutet och aldrig förmådde att ta sitt lag till den nivå som han lyckats med tidigare, kritiserar sig själv och känner en lättnad över att få lämna över uppdraget till arvtagare Glenn Solberg.
Ett misslyckat EM på hemmaplan.
Ett trist slut på en fin epok.