Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/13

"En dimension i livet som gör dig lyckligare"

Varför är Sverige ibland så orättvist? Går det att påverka utan att bli politisk? Och vad är det egentligen för hemlig hockeysatsning han har på gång? GP tog en långpromenad med prins Daniel för att prata om varför en del barn idrottar, medan andra – alldeles för många – sitter stilla.

Text: Eric Hilmersson
Bild: Anders Ylander

Det är en solig och ljummen höstdag i Göteborg och utanför Wallenberglaboratoriet på Sahlgrenska hejar en Säpo-vakt glatt och avspänt på oss. ”De kommer snart” säger han och minuten senare ramlar ett tiotal människor ut i ljuset. Det är forskare, överläkare, Hjärt-lungfondens generalsekreterare Kristina Sparreljung, landshövding Anders Danielsson – och så prinsen då. Han stegar fram och hälsar, iklädd elegant, mörkblå kostym och sedvanligt oklanderlig frisyr ackompanjerad av de svarta glasögonen som blivit hans signum. 
Efter studiebesöket på laboratoriet – där man bland annat presenterade den senaste studien om ohälsan i Göteborg, och hur den kan kopplas till olika bostadsområden – ska prins Daniel till ett hotell på Avenyn för att i sin roll som hedersordförande i Hjärt-lungfonden dela ut pris till lovande forskare. I hälsans namn ska sträckan avverkas till fots, och GP hänger på.
Vi rör oss genom kolonistugeområdet upp mot Guldheden och kommer snabbt in på det välkända faktum att Göteborg, precis som många andra städer, är en splittrad stad där ohälsotalen i utsatta områden är långt högre än i mer välbeställda stadsdelar.
– Det är ojämlikt, absolut. De senaste studierna som man har gjort här visar att om man rör sig en mil i en annan riktning i Göteborg så är det en otroligt stor skillnad. Dubbelt så stor risk att få KOL, diabetes, depression. Och det är alltså i Sverige, där vi har struktur, logistik och allting skulle kunna funka.
Prins Daniel ser missnöjd ut.
– Det är väldigt olyckligt och orättvist. Det finns ju ingen ”silver bullet” för att lösa det. Föreningslivet, kommunen, staten, alla som kan vara med och påverka måste göra det. Och föräldrar har ett stort ansvar, säger han.

Prins Daniel vill påverka. Och han ser idrott, rörelse och motion som en nyckel till en bättre, och mer jämlik, hälsa. Det är därför som han tillsammans med kronprinsessan Victoria startat Generation Pep som ska "underlätta för barn och ungdomar att leva ett hälsosamt liv”. Han är initiativtagare till Idrottens Dag i Stockholm och har lånat sitt namn till ”Prins Daniels lopp” där 6–12-åringar springer och där alla får samma medalj. Så varifrån kommer det här engagemanget för idrott, unga och hälsa?
– Jag har ju växt upp med ett stort idrottsintresse och idrottsrörelsen har gett mig så otroligt mycket. Och på den tiden då du och jag växte upp … fast du kanske är lite yngre än mig?
Jag är 77:a.
– Ja, jag är 73:a. Men då var det en så naturlig del. Kanske särskilt om man växte upp på landsbygden som inte har samma utbud. Och nu ser man att det har blivit ett problem att den yngre generationen rör sig för lite, och idrottsrörelsen har stora utmaningar. Mellan 2003 och 2013 förlorade man 10 procent av sina utövare, visste du det?
Ja, det är ett stort problem här i Göteborg också – föreningarna lyckas inte behålla sina ungdomar.
– Ja, och jag tycker att man ska kunna spela innebandy som 13-åring för att man tycker det är kul, inte att man ska behöva elitsatsa för att få vara med. Rädda barnen gjorde en undersökning där de pratade med unga tjejer som lägger av med idrott och någon tjej beskrev att tränaren sa till henne ”du kan bli något, du kan bli stor inom det här”. Hennes reaktion var: ”Vadå bli något stort? Jag vill spela med mina kompisar.”
Det är ju något vi ofta får mejl om på sportredaktionen, att klubbar väljer att toppa sina lag. En del föräldrar blir arga över det, medan andra blir arga när man inte toppar för att man då inte ger de bästa chansen att utvecklas. 
– Jag funderar mer över det faktum att bara en av åtta 13-åringar rör sig så mycket som man ska, det vill säga 60 minuter per dag. En av åtta. Och våra fyraåringar sitter ner halva sin vakna tid. Det funderar jag mer över än frågor kring toppning och om man ska räkna mål och poäng i basket och så vidare. Jag förstår båda aspekterna, kan jag ge som svar. Det var väl diplomatiskt?
Ja, väldigt. Men jag tolkar det ändå som att det är viktigare att många barn rör på sig än att några barn vinner mycket?
– Verkligen. Absolut. Formulerar man det så, så är det en enkel fråga. Men vi måste få barnen kapabla att över huvud taget kunna idrotta. Och om det är så få som rör sig alls, hur ska man då kunna idrotta? Det, och framför allt hur det påverkar den fysiska och psykiska hälsan, är de frågorna vi borde diskutera mest. 

Både regeringen och Riksidrottsförbundet har konstaterat att dagens bidragssystem med bland annat LOK-stöd, gör att resursstarka områden får mest pengar, medan mer utsatta stadsdelar där föreningslivet är på väg att dö ut får minst bidrag. Inom Göteborgs kommun har den rödgröna majoriteten det senaste året börjat vikta föreningsbidragen en aning för att råda bot på de växande klyftorna. Och när det handlar om fördelning av resurser så hamnar man lätt i ett politiskt samtal – något som en representant för hovet förväntas undvika.
– Ja, där vill inte jag vara.
Men om man vill vara med och påverka – är det svårt att inte bli politisk i de här frågorna?
– Men alltså, allt som vi rör oss inom, allt vi ser (prinsen sveper med armen mot Wavrinskys plats) är ju entreprenörskap och innovation, och allt är ju politik på något sätt. Men jag tror att jag har lyckats hålla mig ganska opolitisk och min ambition är verkligen att inte kliva över några gränser där.
Är det inte lite klurigt?
– Jag upplever det inte så. Det gäller att fokusera på vad man har för möjligheter, och i min roll ser jag möjligheten att kunna ena och samla goda krafter i att göra betydande samhällsinsatser. Skapa uppmärksamhet och inspirera i viktiga frågor.

Vi rör oss ner mot Landala Torg och prins Daniel frågar om jag håller på med idrott. Jag berättar att jag just gått med i en träningsgrupp för veteranfriidrottare. Det lyser till i prinsens ögon. 
– Fasen vad kul. Jag vet inte om jag vill berätta, men jag har en liknande grej på gång…
Snälla, berätta. Är det hockey?
– Ja. 
Ett gubblag?
– Ja (skratt). Jag ska faktiskt köra mitt första pass nu i veckan. Jag har en kompis som har kommit igång med det och … vi får se om jag får ihop det tidsmässigt, men det ger ju en dimension i livet som gör dig lyckligare. Det är lycka, tycker jag.

Prins Daniel och Kristina Sparreljung, Hjärt-lungfonden.

På ett lite mer personligt plan – exakt vad har idrotten betytt?
– När jag tänker tillbaka så tänker jag mest på vilken otrolig glädje och gemenskap det var. Men också att det var lite karaktärsdanande. Man hade disciplin och var beredd att jobba hårt. Jag minns att jag som 16-åring blev värvad till ett annat lag som låg typ en timme bort. Jag satte mig på bussen och åkte först till Sandviken där jag fick vänta i 40 minuter på en annan buss som gick till Hofors där det fanns ett bra hockeylag på den tiden.
Det var en rejäl satsning?
– Då kände man ju det. Men när man ser tillbaka så är man ju efterklok och tänker att fasen, jag borde ha tränat på ett annat sätt och så vidare. Men det där gjorde jag i flera år och att som ung kille sätta sig på bussen och ha 90 is-pass per år plus matcher … jag kan känna att idrotten har gett mig någon slags kämparanda.

Kämparandan har prins Daniel haft nytta av. När han och Victoria annonserade sin förlovning 2008 var det ingen som visst att den blivande prinsen var allvarligt njursjuk. Några månader senare opererades han och en njure som donerats av hans far sattes in. Sedan dess äter prins Daniel mediciner varje dag, men säger sig må bra. Och den forne gymägaren och personlige tränaren vet vad träning kan göra för välbefinnandet.
– Jag tycker inte alltid att det är superkul att gymma eller sticka ut och jogga. Men jag gör det ändå för jag vet hälsoeffekterna av det, både fysiskt och mentalt. Men jag har stor respekt för de som inte orkar ta tag i det. Och framför allt barnen, som inte har de vuxnas kunskap och förståelse, där måste det verkligen finnas en struktur. Så att det inte handlar om vilket hem man är från, eller vad mamman och pappan har med sig i bagaget. Jag tycker att samhället måste säkerställa att alla ska få möjlighet till en god hälsa. 
Prinsen spricker upp i ett leende.
– Ganska bra citat, va?
Ja, mycket bra. Det ideella föreningslivet har ju tagit ett väldigt stort ansvar historisk sett. I dag har många föreningar svårt att hitta ledare som vill ställa upp.
– Ja, och där undrar man ju vart vi är på väg. Är vi på väg mot ett samhälle där allt professionaliseras av de som har resurser? Det kanske är rätt och bra, men det fanns ju en charm och en styrka i att våra föräldrar var med och engagerade sig.
Prinsen sätter fingret på något som många noterat. Idrottsföreningar av alla slag vittnar om att det i dag finns föräldrar som gärna betalar mycket pengar för sitt barns idrottande – men att man också gärna ”köper sig fria” från uppgifter inom klubben. Det vill säga det ideella arbetet. Prins Daniel, som är noga med att inte vara för kategorisk i sina uttalanden undrar om jag tycker att det bara är negativt. Jag svarar att det knappast är realistiskt att tro att allt ideellt arbete skulle kunna ersättas av betalt arbete, eftersom det skulle kräva så oerhört mycket pengar, vilket redan är en stor bristvara i många områden.
– Ja, och det syns så tydligt i undersökningar att de som redan har det tufft socialt och ekonomiskt är också de som drabbas tidigast och mest av livsstilsrelaterade sjukdomar. Jag återkommer till det här nu, för jag tycker att det… ja, det är svårt. Det är frustrerande.
En sak som kan motverka detta är kanske att sponsorer i dag verkar ställa nya krav på sina föreningar och gärna vill synas i sammanhang som är mer än en match – att man vill att klubbarna man ger pengar till också gör något för samhället.
– Det är det vi har sett i vår organisation också. 99 procent av de företag vi har pratat med är positiva och vill göra någonting. Och det ser man i FN också, hur de samarbetar med globala företag för att lösa samhällsproblemen. Näringslivet är en viktig del av samhället. Och det är stimulerande – nu har du fått igång mig här – att se den yngre generationens vilja att göra nytta och påverka samhället. Man brukar ju prata om de yngres inställning ”what’s in it for me” men ärligt talat, inget kan vara mer fel. Den generationen har ett otroligt samhällsengagemang. 
Det känner jag igen – man träffar unga ledare som vill ta ansvar för sitt område, och de unga där. Och de är kanske bara 20 år.
– Ja, sån mognad. Då drömde du och jag fortfarande om att bli idrottsstjärnor. Samtidigt som det är mycket som är oroväckande och går åt fel håll så är det lösningar på gång. Det pratas mer om de här frågorna och det finns ett engagemang. Så jag är hoppfull.

Vi svänger in på Avenyn och prinsen meddelar att han ”gjorde Göteborg i går”. Han tillägger dock att det inte blivit särskilt sent. Prinsen utstrålar mer ansvarskänsla än fest och glamour, och där hemma har han en ettåring (Oscar) och en femåring (Estelle) att fostra.
Har Estelle börjat med någon sport än?
– Inte någon organiserad idrott, men jag tror att det gäller att föregå med gott exempel som förälder. Det är lite klichébetonat att säga så, men det sociala arvet är enormt starkt. Det räcker ju att man går utomhus för att barnen ska röra sig mer än om man sitter inne. Sedan ser ju barnen vad man gör. Det är flera gånger som Estelle har sagt, ”jag vill också jogga” eller ”jag vill också gymma”. Så då kan man ta en liten tur. Mina föräldrar var inte världens mest sportiga, men de joggade ibland och jag minns när man fick vara med.
Vi når hotellet där prins Daniel ska framträda och en pressansvarig uppmanar oss att avrunda. De 15 minuter vi på förhands utlovats blev en dryg halvtimme – och prinsen är uppe i varv. 
– Jag tror aldrig att jag har pratat så mycket på så kort tid, säger han och kisar i solen. 

Vi tackar för intervjun och gruppen rör sig mot hotellentrén, men så vänder prinsen plötsligt på klacken och kommer tillbaka till oss. Han vill säga en sak till.
– Mitt viktigaste budskap, säger han med allvarlig uppsyn, det är att alla barn måste röra sig 60 minuter per dag. Det är grunden. 
Annars kommer prins Daniel med piskan?
– Nej, annars kommer ohälsan på sikt. Vi är landet som äter mest godis. Vi är ett av Europas mest stillasittande folk. Det är inte bra. Och det behöver inte handla om att man gör 60 minuter på en gång, men att man får upp pulsen lite grann under en dag. Det kan vara att man leker i en lekpark eller är med i ett idrottssammanhang. Att man inte sitter stilla. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.