Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Efter olyckan fick Martin Larsson helt nya mål

För Martin Larsson betydde idrotten nästan allt. En blockerad puck förändrade allt och två kotor gick sönder. I dag, nästan tjugo år senare, är han nygift med Malin och har en son.

Havet vid Skälderviken glittrar i solen och det slår i ett par master vid marinan. Stranden är än så länge tom och ödslig i väntan på badgäster.

Allt det går nästan att se och höra från huset där Martin Larsson, Malin och Tage bor, strax utanför centrala Ängelholm.

Martins liv är som många andras. Och samtidigt annorlunda.

Han är glad för idrotten, har varit ledare i en mindre hockeyklubb och har kvar massvis av vänner från den tiden, innan olyckan.

– Jag har aldrig ångrat att jag spelade den där matchen. Aldrig varit arg på någon. Det som hänt har hänt och det kan jag inte påverka. Framtiden kan jag påverka.

Det var en söndag i februari 1992 och match i division två mellan Nittorp och Nässjö.

I andra perioden låg Nässjö under med 5–2 och andremålvakten Martin Larsson byttes in. Han var sugen på att spela, han älskade hockey, hade spelat sen han var sju.

Strax därpå kom en förlupen puck glidande mot Nässjös mål. Martin åkte ut för att blockera och la sig med handskarna över pucken och huvudet framåt. Samtidigt kolliderade två spelare på väg ner mot Nässjös mål och den ena gled mot Martin Larsson och rammade hans huvud. De två kropparna bildade ett t.

Martin tyckte inte det kändes som en farlig smäll, men när han skulle resa sig upp kunde han inte. Han minns fortfarande hur han såg benskydden bäras förbi honom, utan att han känt att någon tagit av dem.

Martin Larsson hade fått ett brott på kota nummer sex och femman var krossad. Natten mellan söndag och måndag förstod han att han var förlamad. Vad det innebar dröjde det två år innan han helt och fullt begrep.

– Det kom upp ett par ledare från Nässjö och jag sa till dem att jag nog inte kunde stå nästa match, men kanske sitta reserv.

Jag träffade Martin Larsson för första gången sommaren efter skadan. En ung kille med vänliga ögon som trots allt var full av tillförsikt och med nya målsättningar.

Han sa:

– Jag är tacksam att olyckan hände i en ishockeyrink. Det hade nog varit värre om det varit en bilolycka. Nu hade jag i alla fall roligt.

Andra gången vi sågs var ett år efter olyckan när Martin visade upp sin nya egna lägenhet.

Nu sitter vi här igen. Den här gången är han inte ensam, men Martin Larsson är sig lik. Vänliga ögon och full av tillförsikt mot nya mål.

– Nästa är nog att få njuta av Tages uppväxt och den glädjen han gett till oss båda.

Papparollen har också gett upphov till en del funderingar. Om otillräcklighet och maktlöshet.

– Jag kände väl lite att jag inte kunde hjälpa till på det viset jag ville, vara nära. Samtidigt så vet vi förutsättningarna. Jag blev inte förvånad, jag kan känna maktlöshet i vissa perioder.

Föräldraskap är för de flesta av oss naturlig närhet. Så enkelt är det inte för Martin och det är därför inte svårt att förstå känslan den dagen Tage själv kröp upp i Martins knä. Eller så är den för självklar.

Han talar om idrotten som en katalysator för positiv syn på livet, tydliga målbilder och en del av hans liv han är glad över att ha med sig.

Efter olyckan blev målen bara annorlunda; att sitta upprätt, äta själv, lära sig köra bil, bo själv, skaffa ett jobb och så vidare.

– Och så har jag lärt mig ta motgångar.

De pratar han väldigt sällan om. Han är lösningsinriktad och inte problemfokuserad.

Det första målet handlade om att kunna gå igen. Det finns kvar.

– I dag är det omformulerat till att klara mig själv.

Målet om att kunna gå låter egentligen mer som en väg att alltid ha delmål, att drömmarna inte ska få ta slut. För om det plötsligt dyker upp en lösning är han inte riktigt säker på vad han vill.

– Jag vet faktiskt inte. Jag har suttit i stolen i tjugo år och det har hänt mycket med min kropp. Vad händer om jag får tillbaka rörligheten, vilka risker finns? Jag har muskler som har förtvinat.

Vad kan en operation innebära? Blir han sämre? Kan han inte köra bil?

Det senare skulle inskränka hans frihet och det vill inte Martin.

Martin Larsson är ofta ute och föreläser, bland annat besöker han skolor för att prata om livet i rullstol och vikten av att ha perspektiv på tillvaron.

När han besökte Montessoriskolan i Kullavik i slutet av april sa han:

– Livet är inte rättvist, det har inte varit det mot mig och kommer inte alltid vara det mot er heller. Så är det. Men när man väl kommer igenom det jobbiga blir man starkare.

Nyfikna barn frågade om träning, om hinder, om bilen, om att räta ut fingrarna, om toalettbesöken jag undviker ärtsoppa, om att få barn och om att ha en tjej.

Fyra månader efter sin skada bröt han med sin dåvarande flickvän. Båda var överens, förhållandet hade förändrats och det skulle bli svårt att börja om.

För sju år sedan träffade han Malin för första gången vid ett seminarium, hon var där i egenskap av sjuksköterska som arbetat med ryggmärgsskadade. Efter diverse hjälp från vänner blev de tillsammans, flyttade ihop och för en vecka sedan gifte de sig.

Sju år, vad har varit komplicerat?

– Mycket, säger Martin och skrattar.

Malin förtydligar:

– Det är ett annorlunda liv. Det är inte friktionsfritt att leva så här, speciellt som jag har lätt att jämför mig med andra. Martin gör ju inte det, han har kommit så långt i sitt liv och insett att det inte är lönt. Han är fantastisk på att hitta lösningar på problem. Det var därför jag vågade leva med honom, han ser inga begränsningar.

Martin Larsson har fyra assistenter som jobbar i skift med att hjälpa honom på morgonen, och när han kommer hem från jobbet. De är hans förlängda armar. Typ, om Malin vill att Martin ska tvätta, är det assistenterna som gör jobbet.

– Många frågar, när de hör om mig och Martin, om jag är hans assistent. Nej, det gör jag inte. Vi är ett par. Och det är viktigt att ha energi och ork att vara sambo eller fru, säger Malin.

Som också vet att Martin vill klara sig själv så mycket som möjligt. För det krävs respekt av andra, för andra och för sig själv.

– Det kan vara jobbigt men när man går och lägger sig på kvällen så tänker jag faan, i dag har jag faktiskt fixat det. Sen misslyckas man ibland, men det måsta man göra. Det är utifrån de värderingarna det har rullat på och jag har mått bra.

Bild: Bild: Nicklas Elmrin
Bild: Bild: Nicklas Elmrin

Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Alexander Olausson guidar till den bästa sporten vid sidan av eliten. För att anmäla dig behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt. Anmäl dig här.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.