Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Edwards: Jag älskar att komma tillbaka hit

Det har gått nästan 21 år sedan Jonathan Edwards sköt fart på Ullevi och lyfte mot Göteborgs blå himmel. Och ännu har han inte riktigt landat. – Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att det hände, faktiskt, säger trestegskungen.

Friidrotts-VM i Göteborg 1995 var en arrangörssuccé av sällan skådat slag. Vädergudarna var på sitt soligaste humör, stämningen på stan var elektrisk och publiken vallfärdade till Ullevi. De svenska framgångarna uteblev, men en liten, leende svävande engelsman fick oss alla att plötsligt älska tresteg.

Jonathan Edwards inledde trestegsfinalen med en knock-out. 18,16 i första hoppet - det första någonsin över drömgränsen 18 meter och nytt världsrekord. Guldkampen var redan avgjord, men Edwards – och publiken – ville ha mer.
– Det fanns en förväntan här på arenan att jag kunde slå världsrekordet, och det är inte så ofta det är så inom friidrott. Alla som var där visste att de kanske skulle få se något historiskt, och det gjorde att det blev en väldigt speciell atmosfär den dagen.


Edwards var storfavorit. Han hade hoppat osannolika 18,43 tidigare på året, i lite för stark medvind. Pressen på honom inför VM var stor.
– Jag var rädd. Jag visste att jag var kapabel att slå världsrekordet och det gjorde allt värre. I en gren som tresteg så är det så många saker som kan gå fel, man kan tappa tajmingen, komma fel i tekniken. Jag visste att jag var kapabel att göra något riktigt speciellt men jag visste också det kanske inte skulle hända, vilket gjorde det ännu mer skrämmande, säger Edwards.

Vi möts vid sandgropen på Ullevi, där han landade för snart 21 år sedan. Och trots att den vältalige britten vunnit flera VM, och dessutom OS, så är det hoppen i Göteborg som han helst av allt minns.
– För mig är världsrekordet det mest otroliga. Ingen annan hoppat så långt som jag. Det är det bästa hoppet någonsin! Massa folk har vunnit OS-guld, men ingen annan har hoppat 18,29. Jag visste att det var världsrekord innan de hade mätt och jag bara ställde mig upp och ryckte på axlarna. Det var helt otrolig, jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva något sådant. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att det hände, faktiskt.


Han är här med Eurosport, som lanserar honom som ny programledare i sin kommande OS-satsning. Jonathan Edwards har fått berätta om sina monsterhopp otaliga gånger sedan 1995, men verkar fortfarande lika uppriktigt lycklig, och närmast chockad, över vad som skedde.
– Hela det året var ofattbart. Varje gång jag hoppade så flög jag långt. Jag sprang väldigt, väldigt snabbt, men jag tror att nyckeln var flowet som jag hade mellan de tre stegen. Det var nästan som om det inte fanns en övergång emellan dem, och om jag ska vara ärlig så lyckades jag aldrig återskapa det igen efter 1995. Det var ett enda år då allting föll på plats.

Hur är det att vara en del av Göteborgs moderna idrottshistoria?
– Både i Göteborg och i Sverige har det alltid funnits en värme mot mig för det jag åstadkom här. Och det är väldigt ömsesidigt, jag älskar att komma tillbaka hit.

Varför är det ingen som slår ditt rekord?
– Jag tror att friidrotten har blivit mindre populär, faktiskt. Det är mer konkurrens från andra sporter. Men jag vill gärna tro att det beror på att det är ett väldigt bra rekord också.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.