Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Bildbyrån

Duplantis kan bli solen friidrotten saknat

Friidrotten letar efter en fixstjärna.
Når Armand Duplantis nya höjder här i Doha kan han bli den lysande sol sporten saknat.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Efter VM i London för två år sedan skrev jag en något dyster krönika.”Låt Bolts slut bli en början”, löd rubriken. Då oroade jag mig över vad framtidens friidrott hade att erbjuda. I en värld där personliga varumärken och följare på sociala medier är allt saknades en självklar efterträdare (till skillnad från styret i Qatar så går friidrottens stjärntron inte i arv).

Sportens två största profiler och dragplåster, Mo Farah och Usain Bolt, hade precis sagt tack och hej. Tomrummet de lämnade efter sig ekade.

Vem ska dra publik till läktarna? Vem ska dra reklampengar till IAAF? Vem ska dra unga utövare till sporten?

Två år senare ekar ett startskott på ett folktomt Khalifa Stadium. Nästan hälften av sittplatserna har stängts av. De platser som faktiskt går att sitta på är, snällt räknat, halvfulla. Utanför arenan skyndar några gästarbetare förbi i arbetskläder, få andra syns till.

Friidrotts-VM som folkfest?

Inte i Doha.

På torsdagskvällens presskonferens i den här arenans katakomber lyckades VM-organisationens högste höns Dahlan Jumaan al-Hamad säga både att ”intresset har varit jättestort och biljetter är snart slut” och ”det finns biljetter att köpa överallt”.

Att VM ligger där det gör, både geografiskt och kalendariskt, spelar såklart in för de förväntat låga publiksiffrorna. Men tomrummet efter Bolt är, åtminstone globalt sett, den stora förklaringen.

Chris Colemans rykte har blivit skamfilat av tveksamheter kring hans vistelserapportering. Caster Semenya får inte vara med. Noah Lyles gör världstider på både 100 och 200 meter men Bolts skugga blir större när man tävlar i samma grenar.

Friidrottens hopp verkar stå till två ynglingar från Norden.

Armand Duplantis har långt kvar till Bolts nivå, på alla sätt. Men med en formtopp likt den i Berlin i fjol (har ni inte gjort det måste ni se slow motion-filmen på 6.05-hoppet) kan han mycket väl ta guld här i Doha. Det vore bra för honom och det vore bra för sporten.

Det finns, som Alhaji Jeng så väl beskrev det, något oerhört elegant över Mondos stavhoppning. Det svåra ser enkelt ut. Sex meter känns som en axelryckning.

Hade jag varit norsk krönikör hade jag kunnat skriva nästan samma rader om Jakob Ingebrigtsen. Ett år yngre men med samma självklara utstrålning och ett fjolårs-EM som kändes som en början på något stort.

Friidrotten ropar efter någon att tro på. Fram tills nu har den mötts av ett eko.

I dag går Armand Duplantis in i VM. Går det som han vill kan han bli den som svarar.