Några veckor efternyåret 2011 skrev Natalie i sin blogg:
Jag har länge funderat och nu har jag tagit mitt beslut och det känns rätt. Jag ska ta en paus från boxningen. Varför? För att jag måste. Jag ska träna för att jag älskar boxning, inte för att det är en tävling nästa vecka och jag måste vara bäst. Jag ska boxas för min egen skull, inte för någon annans. Jag har inte lust att boxas nu. Därför ska jag inte boxas nu.
Hon hade inte fyllt 21 år och var redan less.
Nu sitter Natalie på kansliet i Mångkulturella finska högskolan i Angered och svarar i telefon. Arbetsdagen är slut klockan fyra och då kan hon gå hem. Och ha roligt. Natalie tränar på det nu, att ibland göra saker bara för att ha kul, utan ett speciellt mål.
– Dagen efter jag bestämt mig kändes det som en sten lyfts bort ur min ryggsäck. Det var en jättelättnad.
Vi träffades första gången för snart fem år sedan, i maj 2007. Natalie Lungo Vesenne, 16 år, hade blivit uttagen till sin första internationella turnering, i Turkiet.
Boxningen var hennes liv och hon drömde om OS i London 2012, trots att damboxningen inte ens fanns med på programmet.
Ett par år blev det ändå så – i tre klasser; 51, 60 och 75 kilo. Natalie vägde bara 46.
Hon hade ändå bestämt sig. Tränade på. Skulle till London. Med mamma och hennes ekonomiska stöd åkte Natalie en månad till boxningens hemland Kuba för att söka den bästa träningen. Hon kom hem fylld av lust och lika målinriktad som tidigare.
Med tre kilo kvar att bygga beslöt hon sig för att flytta till Stockholm. Plugga på Bosön och träna med Djurgården för en av landets bästa tränare, Walter Mohr.
Under den hösten blev OS-drömmen allt tyngre, allt jobbigare, att bära. Natalie hade svårt att bygga på sig och tiden blev bara knappare. Sveriges olympiska kommitte trodde inte heller att det skulle gå och Shipra Nilsson och Jenny Hardingz fick SOK:s ekonomiska stöd.
I november fick ändå Natalie följa med landslaget till en turnering i Brasilien, både Nilsson och Hardingz var skadade och Natalie fick chansen i 51 kilos-klassen trots att hon inte hade vikten.
– Det blev min sista turnering, alla var större än mig. De var inte bättre, men de var större.
Hon fortsatte träna, eventuella tvivel slog hon bort.
På jullovet åkte hon hem till Göteborg, i källarlokalen i Angered mötte hon sin gamla tränare Tommy Andersson.
– Han såg att jag inte var mig själv, att allt inte var som vanligt. Jag hade inte samma glöd. Han sa att jag nog behövde hitta mig själv för jag var inte som jag brukade vara.
Tommys ord blev förlösande. Natalie Lungo Vesenne lämnade träningslokalen och tog beslutet att lägga av.
OS-drömmen vägde fem kilo och blev till sist för tung att bära. Lägg därtill ett slit som knappast lönar sig.
– Man förlorar ju pengar på det här. Förbundet kräver att du ska vara med överallt och inte missa några läger, men du får inte betalt. Boxning är ett heltidsyrke. Jag hade tur som fick stöd av mina föräldrar.
Natalie Lungo Vesenne flyttade till Stockholm för att träna mer och hårdare. För att betala räkningarna tog hon studielån och pluggade till idrottskonsulent på Bosön.
– Men jag missade jättemycket. Första dagen var jag på läger och efter en vecka var det dags att åka igen, och även om det är en idrottskola är man tvungen att komma i kapp. Till slut orkar man inte längre, bara struntar i det.
Tommy Andersson säger när vi möter honom i lokalen att förbundet sliter ut de unga boxarna. De får inget liv.
– De borde få träna och resa mer med klubbarna.
Natalie Lungo Vesenne har boxats sedan hon var 14 år. Boxningen har varit hennes liv, en del av identiteten. Och kanske är det som oroar mest nu. Vem är Natalie om hon inte boxas?
– Jag saknar att känna mig bra, att veta att jag är stark och känna mig speciell. Och känslan av att prestera bra den går inte att jämför med något annat.
På armen finns en tatuering som hon gjorde för några veckor sedan när hon besökte Uruguay.
El boxeo soy yo. Jag är boxningen.
– Jag vill komma ihåg vad boxningen betytt. Inte prestationerna, utan det jag lärt mig. Allt jag är kommer från boxningen.
Det handlar framför allt om att vara målmedveten, att göra det som krävs för att nå dit hon vill. Nu planerar hon att börja studera, hon vill bli socionom och på att resa tillbaka till Uruguay där många av hennes släktingar på pappas sida lever.
– Att resa dit var det bästa jag gjort. Jag har inte kunnat göra det på grund av boxningen. Bara att få höra folk prata likadant som jag, och musiken, släkten och fotbollen, såklart.
Efter ett års frånvaror har hon börjat träna lite lätt igen. Inte med samma fokus längre, lite mer splittrad, men ändå med glädje.
Hon fyller 22 år och kan börja om med boxningen när hon vill.
– Jag kan nästan vara rädd för att få för mycket lust tillbaka. Nu har jag planerat mitt liv, vill plugga och resa och har satt upp mål utanför boxningen. Skulle jag börja tävla skulle det andra livet sättas på paus igen.
Hon skrattar lite åt sig själv. Och just då ringer en av landslagstränarna. Hon ringer tillbaka när intervjun är över och skickar sedan ett sms.
– Han vill bara kolla hur jag mådde.
Och en smajlis.
