Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Caroline Seger får en ny chans att ta ett första guld i en internationell turnering i fredagens OS-final.  Bild: Bildbyrån
Caroline Seger får en ny chans att ta ett första guld i en internationell turnering i fredagens OS-final. Bild: Bildbyrån

Joel Tivemo: Det här svenska laget löser alla problem

Sätt dem i bur med en dödlig dingo och sänk dem i Stilla havet.
Det här svenska landslaget hade löst det också.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Man kan spela matcher på en miljon sätt. De svåraste kan man bara vinna på några få. Det här svenska landslaget är bedårande bra på att hitta dem. Semin mot Australien var ett bra bevis på det.

Det brukar heta att mål förändrar matcher. Den här matchens enda förändrade mer än så. Sverige är en match från sin första globala titel. En match från evighet. Inget tyder på att vi inte kommer ta den. Mycket tydde länge på att vi inte skulle nå dit.

Yokohama. Japans fönster mot världen är ”a city of first´s”. Det var här Japan öppnades mot omvärlden i mitten på 1800-talet och det var här, som en följd av det, landets första öl började produceras så småningom.

Det var också här jag för första gången det här mästerskapet tvekade på om Sverige skulle kunna kravla sig vidare.

En timme innan avspark skakades fotbollen om. Kanada slog, för första gången på ett par generationer, USA och tog sig till OS-final. Var det sån kväll där småsyskon segrar och favoriter faller?

Australien hade kommit hit genom att klamra sig fast i matcher som en tvestjärt på kuverten från sommarstugans brevlåda. Man var halvvägs till Sidney i kvartsfinalen mot Storbritannien när Teagen Micah bestämde sig för att det var dags att vända tillbaka och räddade en straff. Men den här gången kunde de inte komma tillbaka.

När slutsignalen ljöd ut i den japanska natten sprang tjugotalet spelare runt och gutturalgrät av glädje. De var nog lika glada för att det var över som för att det gick bra. För den här semin var jobbig och gjorde ont (halva truppen haltade ut i mixande zonen med någon kroppsdel lindad).

Peter Gerhardsson skickade ut samma pjäser på spelbrädet som mot Japan. Amanda Ilestedt och Nathalie Björn bildade försvarstorn. Caroline Seger och Kosovare Asllani var kungafamilj centralt. Löparna Filippa Angeldahl och Stina Blackstenius fyllde luckor och kompletterades med bönderna Sofia Jakobsson (från Ö-vik) och Fridolina Rolfö (från Fjärås) längst fram.

LÄS MER: Nu återstår en sak för Peter Gerhardsson, avgå!

Beskedet att Asllani var spelklar besvarades med ett unisont ”puh” från det svenska folket som mätte 6,8 på richterskalan och drog igång jordbävningsalarmet här i Tokyo.

Ungefär samma effekt har Fridolina Rolfös brutala bössa haft den här turneringen. Kvinnan skjuter hårdast i världen med vänsterfoten – men när bollen damp ner framför henne en knapp minut efter paus behövdes ingen kraft alls. Så hon använde högern. En något stel balettrörelse och Sverige var i ledningen.

Ur en situation som inte var mycket mer än lite bollinnehav på mittplan avgjorde Sverige en OS-semi. Det är sånt det här laget gör.

I målets förord fick en lunkande Filippa Angeldahl bollen. Hon hade inga alternativ så hon skapade ett på egen hand. Långskottet tog på en fot, studsade som om det plötsligt var månen och inte Yokohama som var spelort, stötte mot ribban och signade ner framför mållinjen. Där vispade Stina Blackstenius i tomme och sedan kom hon, Fjärås-finest.

Det var lika förlösande som det var förbluffande. För Sverige hade utan att vara dåliga inte varit särskilt bra fram till dess.

LÄS MER: Simhopparnas hemlighet: Snuttefilten

Svag matchstart

Rena rama Rolfö hade redan i första halvlek skrämt vettet ur ribban som dock inte han ducka för skottet. Men så mycket mer fanns det inte att säga i positiva ordalag om den svenska starten. Inkasten var för korta. Passningarna för sneda. Skotten för lösa (Rolfö undantagen). Sveriges anfallsspel blev lika låst som vår partipolitik. Vi hade två spelare på ytterflankerna som sprang och viftade men ett centralt mittfält som inte riktigt visste vart de skulle och hade svårt att hitta rätt.

När det visslades för vila pratade Peter Gerhardsson och Magnus Wikman kort. Vad sa de till varandra?

Kanske någonting om Sveriges press som inte hade fått grepp? Kanske någonting om hur Australien spelade anfallsspel med en emus vingbredd och alldeles för ofta kunde vända ostört på spelet från vinge till vinge och därifrån skicka boll på boll mot Sam Kerr? Kanske tipsade förbundskaptenen bara om ett japanskt metalband han lyssnat på i bussen hit?

Det rätta svaret var att bestämde de sig för att inte säga så mycket alls.

– Ett bra lag kan ibland bara behöva en paus för att saker ska rätta till sig, sa Peter Gerhardsson efteråt.

LÄS MER: Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll

Olika tränarstilar

Det sammanfattade väl hur skilda sätt att styra sina lag den här semins två svenska tränare stod för.

Tony Gustafsson verkade i ett tekniskt område stort som Stilla havet. Mannen som började träna fotboll i Sveriges mitt (punkten ligger några kilometer utanför Svedjevallens gräsmatta i Ytterhogdal) stod som Susanne Lanefelt på långsidan. Instruktioner sprutade ur honom och händer och fötter pekade åt alla håll för att berätta allt för alla.

I bänken bredvid satt Peter Gerhardsson på en stol och funderade. Inför den här matchen skrev jag, helt på skämt, halvt på allvar, att han borde avgå och låta spelarna sköta det hela. Det var faktiskt precis det han gjorde.

Inga utskällningar, inga pekanden, inga känslomässiga beslut. Istället ett landslag som i varje paus samlades i ring. Jag tror inte de berättade spökhistorier och delade på en påse popcorn där utan de gjorde det Sveriges landslag gör bäst: löste problem.

LÄS MER: Kosovare Asllani är fotbollsstormens öga

Det finns ingenting som har imponerat på mig mer med det här laget. Kasta ett kaotiskt, men fortfarande högkvalitativt amerikanskt landslag i deras väg och de duckar. Skicka en känguruspark signerad Sam Kerr i magen på dem och de dämpar den. Släng en japansk kortpassningsbomb i deras väg och de desarmerar den.

Den här kvällen radade problemen upp sig.

Presspelet påminde stundtals om en jobbpendlare som precis missar spårvagnen och blir kvar på hållplatsen när trean struttar i väg mot centrum. Passningsspelet var slarvigt. Orken tröt.

Och så var det Kerr. Kerr, Kerr, Kerr.

Kerr var som en dingo

Likt en dingo smög hon omkring ensam i vildmarken mellan Sveriges mittbackar. Hon hög på alla sorters byten; höga inlägg, låga inlägg, instick, distansskott. Hon strövade långa sträckor i tystnad men högg direkt när en svenska lämnade ryggen fri.

I den första halvleken hann hon skarva en frispark i mål, förlänga ett inlägg en centimeter utanför stolpen och skrämma slag på hela den svenska bänken när hon petade bollen förbi Hedvig Lindahl som var ute på tvätthängarpromenad.

Frisparken, som var en konsekvens av Australiens anfallsinriktning mot den svenska vänsterkanten och ett överaggressivt duellspel av Magdalena Eriksson, såg ut att vara regellydig men domaren Melissa Borgas verkade säker på sin sak. Något hade hänt som gav Sverige frispark.

Tony Gustavsson vände sig mot sin bänk och frågade mittfältaren Aivi Luik, till vardags i Sevilla, vad ”påverkar inte spelet” heter på spanska och ropade sedan febrilt på det honduranska domarteamet resten av halvleken.

Efter Sveriges mål försökte hans Australien på alla sätt. Det kastades långt. Flyttades upp folk. Bankades boll. Inget hjälpte.

Jag tror Tony Tiger hade kunnat sätta tvångströja på varenda spelare i detta svenska landslag och satt ner dem i Tokyobuktens djup – de hade hittat ett sätt att freda sitt mål ändå.

Harry Houdini hade varit grön av avund om han sett hur detta landslag löser problem. Nu har vi bara ett kvar att klura ut. Låt Kanada komma.

LÄS MER: Framtiden är här – den här matchen är beviset på det