Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
GP:s sportredaktion lider också av en stor saknad under coronakrisen.  Bild: Bildbyrån
GP:s sportredaktion lider också av en stor saknad under coronakrisen. Bild: Bildbyrån

Det här saknar GP:s sportredaktion mest av allt

Lider du av en enorm sportabstinens? Du kan känna dig lugn, du är inte ensam.
Här är sakerna som GP:s sportredaktion när saknar absolut mest när coronakrisen satt stopp på idrotten.

Emma Tonnvik, webbredaktör

Jag saknar cykeln! Få saker är så mycket vår för mig som timmar framför tv:n med Roberto Vacchi och Anders Adamson, som guidar genom vårklassiker som Strade Bianche, Flandern Runt och Paris-Roubaix på vägarna i Europa. Att följa loppen och se fram emot de stora etapploppen och mästerskapen som kommer till sommaren och samtidigt längta ut på vägarna själv.
 
Det är vår och sport när det är som bäst för mig och det saknar jag nu när cykelsporten, precis som i princip all övrig idrott, satts på paus. I år såg jag extra mycket fram emot att följa Emilia Fahlins väg mot OS. Nu ser jag fram emot den resan nästa år i stället.

Jonathan Larsson, kommentator/reporter

För egen del är golfen det jag saknat mest. Proffsgolfen. Visst, det går att spela själv eftersom flera banor öppnat. Det är jag mycket tacksam för. Men att inte sitta vaken på nätterna och följa Henrik Stenson, Rickie Fowler och Jon Rahm jaga birdies på PGA-touren (och inte minst i de fantastiska majortävlingarna) gör mig svårt vemodig.
 
Som golfnörd finns det en trygghet i att det spelas högoktanig världsgolf fyra dagar i veckan mer eller mindre året om.
 
När det förhoppningsvis återvänder till det normala i höst vill jag se syskonen Kinhult, Marcus och Frida, ta ytterligare kliv i sina utvecklingar för att kunna ge oss fler blågula golfögonblick att minnas.

Eric Hilmersson, krönikör/reporter

Jag saknar att få ett sms från min kompis Marcus där det bara står ”Roger!!”. Då vet man att han (Federer, alltså) gått långt i en grand slam-turnering igen och att det är dags att kolla vilken kanal det går på och om man egentligen har det abonnemanget.

Federer är min absoluta favorit-idrottare under 2000-talet och bara att han fortfarande håller på känns nästan overkligt. Att han dessutom fortfarande tar sig till de största finalerna visar att äkta talang och kvalitet aldrig blir omodernt. Som allra störst blir det såklart när Nadal står på andra sidan nätet. Då möts sportens två främsta genom tiderna och varje sekund är febrigt sevärd.

Må de aldrig lägga av.

Andreas Johnsson, webbredaktör

Jag saknar att ställa klockan för att vakna mitt i natten. Att slänga på sig en halvsliten t-shirt, ett par byxor av det mjukare slaget, slå på Viaplay och nästan somna av den tråkiga loungemusiken som spelas precis innan sändningen drar igång.
 
Sen – Stanley Cup-slutspel. Tacklingarna är hårdare, känslorna starkare, skären snabbare och insatserna högre.
 
Favoriter skickas hem i första rundan, doldisar blir stora hjältar och hur ilsket det än må vara på isen avslutas varje slutspelsrunda med att lagen, respektfullt, skakar hand och tackar för en bra fajt. Till slut har 16 lag blivit ett och lord Stanleys Cup ska lyftas av en lyckligt lottad, skäggig och tilltygad, lagkapten.
 
Solen tränger in genom gardinerna, matchen är slut, Sverige vaknar till liv när jag ska sova. Dessa nätter är de bästa sportstunderna på hela året och något jag saknar oerhört mycket.
 
Å andra sidan. Nu får jag sova på nätterna och kanske till och med kunna njuta av de fina sommarmorgnarna som står för dörren – alltid något.

Alexander Olausson, kommentator/reporter

Jag saknar alla vallar. Majvallen. Hovåsvallen. Gamlestadsvallen. Spinnarvallen. Jag saknar alla idrottsplatser. Kongevi IP. Mossens IP. Vallhamra IP. Kode IP.

Men framför allt saknar jag alla vänliga föreningsmänniskor. Föreningsmänniskorna som fixar tillfälliga kameraplattformar av lastbilslämmar. Föreningsmänniskorna som rullar upp skyddsnätet vid hockeyrinken för att GP ska kunna sända en match i Hockeytrean. Där vill jag vara nu. Inte om ett halvår – nu.

Linus Petersson, fotbollsreporter

De nyklippta gräsmattorna, de nytryckta laguppställningarna och de nykokta korvarna.
Till och med de medietränade svaren, de händelsefattig 0–0-resultaten och de höstkalla pressläktarna.
 
För vad är livet utan allsvenskan? Vad är livet utan fotboll?
Utan mening? Utan innehåll? Utan betydelse?
 
Ja, nästan. 
Nästan, så.

Fredrik Östberg, tf sportchef

Jag saknar ett specifikt läktarvrål. Det hörs långt ifrån på varje match, vissa parametrar behöver uppfyllas för att man ska få stifta bekantskap med det.

Det krävs att mycket står på spel och att uppladdningen varit lång, ofta är det ett derby eller en annan match som har mycket stor betydelse. Trots att det är ovanligt är tidpunkten alltid densamma. Strax innan infinner sig ofta ett lugn som sedan sakta börjar rubbas i takt med att sorlet stiger – sedan blåser domaren igång matchen.

Det är där, om man har tur, som man under några sekunder kan höra det. Inga särskilda ord yttras, det är mer en salig blandning av taggade utrop som bildar ett unisont vrål. Ett vrål som markerar att nu jäklar är väntan över samt en signal till spelarna att i dag så spelar ni extra mycket för oss.

Joel Tivemo, reporter

Jag saknar förväntningarna. Den här säsongen. Den här matchen. Den här gången.

De byggs upp alldeles för snabbt och alldeles för starkt. De övergår nästan alltid i besvikelse.

Den saknar jag också. Att få sucka åt en förlupen löpboll. Att få skaka på huvudet åt en orörlig domares missade offside. Att få förbanna streamingtjänsten för att jag inte kommer ihåg mitt lösenord. Det saknar jag.  

Mattias Balkander, fotbollskrönikör

Det var värst i början. Då saknade man både det ena och det andra, som helgens Premier League-matcher, den inlämnade Stryktipsraden med max nio rätt och den egna gubbafotbollen.

Nu vet jag inte. Man har vant sig. Insett att det kan ta tid. Förstått att uppskjutna allsvenska fotbollsomgångar kanske inte är något att gnälla över just nu.

Men visst längtar man och visst hade det varit kul att glida bort till Gamla Ullevi för 90 svettiga minuter av göteborgsk fotbollsdramatisk. Men det kommer. Hav förtröstan och ta hand om er därute.

Johan Rylander, hockeykrönikör

Inne i pressrummet luktar det korv. Den är inte klar, men alldeles strax tillräckligt varm för att folk som inte längre jobbar som journalister ska titta in för att ta två. Eller tre. En fotograf av det gamla gardet drar häpnadsväckande anekdoter om kameror som tillhört Hitler.

Laguppställningen trillar in. Åh fan, är Joel borta i kväll också? Det är inte bra. Då höll inte kroppen. Frölundas ordförande Mats Grauers sveper in om som en vårvind, hänger av sig rocken vid toaletten. Han rättar till scarfen.

Vid rinken sitter Ryan Lasch och dinglar med benen. Han är fokuserad, inne i bubblan,  stirrar rätt ut på isen. I skallen virvlar tankar om hur han avgör – och skjuter Frölunda mot ett nytt SM-guld.  

Det är ju här vi skulle ha varit nu, jag och 12 043 till.

I september är det kanske dags igen. Frågan är bara vem som ska åka först ur indianhuvudet nu – när Sebastian Stålberg inte längre finns?

Fredrik Janlind, hockeyreporter

Jag saknar känslorna. Att se Sebastian Eriksson tappa det fullständigt på domare, motspelare och lagkamrater. Att se Joel Lundqvist få de där mörka ögonen som sprider skräck i allt och alla.

Att se när Ida Odén fick avsluta sin långa och framgångsrika karriär med att skjuta ett SM-guld med finalens sista kast. Eller varför inte följa Niclas Andersén under en träning och få se alla känslorna som en människa besitter.

De här känslorna är svåra att hitta nu när all sport gått i ide.

Philip Trollér, reporter

Det finns så mycket jag saknar, så mycket jag hade sett fram emot. Våren är den tid då det är som allra roligast att arbeta med sportjournalistik, det är då några av våra största sporter går in i sitt avgörande efter en lång säsong samtidigt som värmen kommer smygande och fotbollspremiärerna närmar sig.

Och nog för att det känns otroligt tomt utan slutspel och stora mästerskap, men för mig är årets höjdpunkt alltid när den svenska ligafotbollen sätter igång i april. Alla förväntningar och förhoppningar som finns hos alla supportrar, den obotliga optimismen som infinner sig innan säsongen tar ut en riktning. Möjligheternas tid – det är något väldigt speciellt.

Jag brukar se fram emot premiärhelgen med samma entusiasm som jag som barn längtade efter sommarlovet de där sista skolveckorna för terminen. Att berövas det är tungt, men den här gången oundvikligt. Vi kan bara fortsätta längta!

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.