Poya Asbaghi går in på sitt tredje år som tränare för IFK Göteborg.
Poya Asbaghi går in på sitt tredje år som tränare för IFK Göteborg. Bild: Bildbyrån

Det här behöver IFK göra nu

Att IFK Göteborg kan spela fotboll och utmana Sveriges bästa lag blev vi varse 2019, men hur hanterar laget de ökade förväntningar som följer i den relativa framgångens fotspår? Här finns saker att ta itu med direkt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Fotboll är världens kanske mest komplexa idrott. Mycket spelar in i jakten på framgång. Det räcker inte enbart med skickliga spelare, välutbildade tränare och goda träningsmöjligheter. Saker som mental kapacitet, supporterstöd och rehabiliteringsteam kan i slutändan bli avgörande för hur en säsong sammanfattas.

Föreningen IFK Göteborg är en av Sveriges mest framgångsrika fotbollsklubbar, lite beroende på hur man räknar den kanske allra mest framgångsrika.

Utmaningen när ett positivt 2019 ska utvecklas till något ännu bättre är att saker kommer adderas, vare sig klubben vill eller inte.

Har gjort spelare bättre

I resultatmässig närtid har både 2018 och 2019 värderats på en annan skala än föreningen tidigare varit van vid. Det har varit okej att inte tillhöra toppen.

ANNONS

Mycket gick åt rätt håll under 2019, men när saker sammanfattades var slutplaceringen i allsvenskan på samma nivå som ”krissäsongerna” 2010, 2011 och 2012.

Det ger precis det perspektiv den här säsongsinledningen mår bra av.

Det finns, som Tobias Hysén var inne på i december, några kliv till att ta innan stolta Blåvitt är tillbaka på den resultatmässiga nivå klubben och dess supportrar önskar.

Att Poya Asbaghi och Ferran Sibila är rätt män att utföra det arbetet tvistas det inte längre om. Tränarduon bevisade under 2019 att de inte bara kan samarbeta framgångsrikt, de gör även spelare bättre.

Den sista biten är viktigast.

Just nu pågår det svenska landslagets vinterturné i Qatar. Med på vinterlägret är tre IFK-spelare. För ett år sedan var ingen av dem tilltänkt för ett dylikt uppdrag. Nu tillhör Robin Söder, Kristopher da Graca och August Erlingmark efter ett år i Asbaghi/Sibila-tombolan plötsligt svensk fotbolls framtid.

Det kan gå snabbt om saker görs rätt.

Inget tyder på ett enklare 2020

En sak är säker. IFK Göteborg kommer inte heller 2020 göra avkall på jobbet. På plussidan finns bland annat att en tidigare orutinerad trupp nu går in på sitt tredje år med samma huvudtränare. Sådant är ofta positivt.

I en jämförelse med januari för ett år sedan har Poya Asbaghi nu Kennet Andersson, Pontus Farnerud och Ferran Sibila vid sin sida i arbetet med att skapa ett framgångsrikt lag.

ANNONS

Organisation är alltid en nyckel i sådana här sammanhang. Framgång kräver också bredd. En snabb titt på IFK Göteborgs trupp ger den enkla analysen att ytterligare en rejäl forwardstyp är ett måste, just nu är Robin Söder ensam.

Alexander Jallow från Jönköping innebär både spets och ytterligare ett kantalternativ. Han blir spännande att följa.

I ett senare skede ska IFK hantera konkurrensen från fjolårets topp sex-lag och möjligen även Elfsborg. I nuläget finns inget som tyder på att den uppgiften blir enklare 2020.

Det i sig blir en utmaning för Poya Asbaghi.

För i år kommer ingen blåvit att vara nöjd med en sjundeplats.

Det är en både häftig och rätt svettig utmaning för spelare och ledare.

Plus:

Under våren kommer Patrik Karlsson Lagemyr tillbaka från sin knäskada. Han var en av 2019 års stora blåvita utropstecken och blir rimligen även nu en spelmässig nyckel. Såg pigg ut i premiären.

Minus:

En ekonomisk tankegång. 2018 och 2019 har IFK:s bokslut "räddats" av spelarförsäljningar, först Pontus Dahlberg, sedan Benjamin Nygren. Ska det krävas även 2020 och i så fall vem?

ANNONS