Jag gjorde den rundan i torsdags. Följde det blåa strecket Göteborg runt, körde fel på Hisingen igen när strecket gjorde ett uppehåll.
Spurtade i mål på Götaplatsen på en tid strax över en timme. Det är där någonstans segrartiden brukar landa – fast som sagt, jag hade cykel.
Jag är ändå nöjd och stolt. Stolt över de fem Göteborgsvarv jag gjort, nöjd och glad att jag överhuvudtaget är på benen. Det såg inte så ljust ut i början på året.
***
Ni var många som undrade. Vart tog Härd vägen? Jag kan berätta nu, den 2 januari reagerade kroppen på det virus som tagit sig in i min hjärna.
Det Limbiska systemet hade fått sig en smäll, synapserna brakat samman, signalsubstanserna hade evaporerat, allt kopplades slumpmässigt som om det suttit en lätt dresserad cirkusapa vid en gammal manuell telefonväxel från det företag som en gång hette LM Ericsson.
Med hög feber gjorde jag stolleprov i bostaden.
***
- Var är cekunalierna?
Hade jag ställt frågan till Jean-Bédel Bokassa, Robert Mugabe, Idi Amin, Papa eller Baby Doc eller någon annan av den handfull hel- eller halvgalna envåldshärskare den senare delen av vår samtida historia sett, så hade det inte varit något problem, svaret hade kommit direkt.
– De är på sin vanliga plats, där nere till vänster.
Det var Johanna som fick frågan, hon hade inget svar men hon blev livrädd och ringde sjukvårdsupplysningen, som kopplade vidare till ambulanstransporterna.
De hämtade en febrig sportkrönikör, lynnig och logisk som Hitler i januari 1943.
***
Jag gick från att vara en konspirationsteoretiker till att bli en praktiserande dito, ångestskriken dränkte blippandet från livsuppehållande maskiner.
Till slut var de sex som höll ner galningen som sövdes allt djupare emedan jakten på roten till galenskapen började.
Där låg jag sövd i tio dagar så illa ute att om jag hade varit katolik hade de kallat på prästen.
De räddade mig alla dessa makalösa människor i den svenska vårdapparaten. Alla dem jag aldrig kommer att kunna tacka nog.
Mina tjejer var där. Förtvivlade. Min lille Axel också.
Han såg bekymrad ut, han kände krisen och oron och allt gick att läsa i det lilla ansiktet.
Han, två år gammal, hade fått följa med till sjukhuset. Förklaringen var att pappa är sjuk, det har han varit med om tidigare, förkylningar, halsont, influensa och feber – då dricker pappa alltid te.
Så Axel kramade en tepåse i handen då han såg sin pappa i sjuksängen, sövd och uppkopplad värre än en fildelningsjagande nätpolis.
Han visste inte vad han skulle göra med sin tepåse.
***
Tio dagar senare hämtade de mig upp ur dvalan. De var som att börja gå på nytt. Lunginflammation hade tillstött, musklerna börjat tvina, så på darriga ben och med en fantastiskt entusiasmerande sjukgymnast som hjälp, togs de första stegen.
Det blev inget OS, inget annat heller, det blev neurologiska tester och arbetsterapi i stället.
Magda, min sjukgymnast, satt vid min säng på Neurologen. Jag ville upp så fort som möjligt, vi pratade om framtiden, om träningen, rehabtiden och jag satte mitt mål: Göteborgsvarvet.
Magda log. Överslätande.
Vi promenerade i snön, gick över den sista gångbron, från Änggården till Slottsskogen, jag tror det är kilometern kvar där. Den lilla kilometerlånga promenaden tog hårt.
***
Det blev ett varv. I cykelsadeln. Det är jag väldigt nöjd med. Det fanns inte något som talade för det 2 januari.
