Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Joel Tivemo: Den här sporten är Armand Duplantis

Han hade bara en motståndare. Och den hade han full kontroll på.
Armand Duplantis vann kampen mot sig själv – vad kan stoppa honom nu?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

– Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik, sjöng jag som barn.

Jag tror detsamma gäller för idrott. Ungefär i samma ålder som jag sjöng barnsånger på ett gympagolv i Mariestad satte Armand Duplantis världsrekord för 12-åringar på Ullevi. Han var tio. 3,84 imponerade på alla. Själv tog han det med ro.

– Jag tränar inte någonting. Det är lek för mig, sa pojken som precis flugit över nästan tre gånger sin längd.

Den lekfullheten har tagit honom hit till Tokyo. Det finns ingen som är bättre än Armand Duplantis på att hoppa stavhopp. Det har aldrig funnits någon som är bättre. Kanske kommer det aldrig finnas någon som blir bättre heller.

Hur, undrar alla. Svaret är lika barnsligt som det är lätt.

Det finns ingen som tycker det är roligare.

Motorn för en hel sport

Armand Duplantis är trots sin ringa ålder motorn för en hel sport. Som en fiskebåt med fylld frys driver han fram genom stavhoppens hav – med konkurrenterna bakom sig som hungriga fiskmåsar.

De var aldrig nära att hänga med här i dag.

Det var annars en tävling som präglades mer av de som inte var med än de som faktiskt var där.

Sam Kendricks positiva covid-test veckan innan raderade Mondos möjlige medaljnemesis från startfältet. Renaud Lavillenie missade mattan på ett uppvärmningshopp och gjorde sedan allt för att hoppa så lite som möjligt i finalen. Kvalité före kvantitet löd fransmannens motto – och det fungerade faktiskt förvånande bra. Han var med upp till 5,92 trots att han bara klarat ett hopp. Men där tog det stopp för den franske legendaren som hade tejp om fötterna så det hade räckt runt ekvatorn.

Fram steg istället regerande OS-mästaren Thiago Braz och skrällde sig till en tredjeplats. Hårdast konkurrens kom dock från hemmaplan (nåja, halvt i alla fall). Amerikanen Christopher Nilsen dök upp från Kansas som gubben i lådan och dansade plötsligt över både 5,92 och 5,97.

Ångestvindar från Doha drev in. En amerikan som pressar Mondo i en global final. Ett favoritskap som ska försvaras. Skulle han svikta?

Inte den här gången. Inte den här killen.

Det var bara en motståndare kvar

All logik sa att tankarna borde rusa. Att pulsen borde springa i väg. Men Armand Duplantis var ute på promenad i parken. Utan att ett kroppshår rörde ribban gled han över 5,97. Han tecknade åt allt och alla att lugna ner sig. Det skulle behövas mycket mer för att slå honom i dag.

Och det var ju ingen människa som kunde göra det. Den ende som möjligtvis skulle kunna skapa problem för honom den här kvällen var ribban. Denna förrädiska filur som ena stunden låter sig smekas som en katt, för att i nästa slänga sig mot marken som en filmande fotbollsspelare.

Vid 6,02 var den på sitt snälla humör. Mondo flög och flög och hann vinka hem till Lafayette innan han vände och med ett jubel mötte mattan. Så var guldet säkrat.

Nu var det bara en motståndare kvar. Ribban.

Den reste ragg och höjde sig till 6,19. Det är för den höjdrädde vad en stängd kista är för en klaustrofob.

Men Mondo skulle tämja besten. Han kalkade händerna, fyllde lungorna och lät applåderna från läktarna studsa mot kroppen. Med sin trollstav i högsta hugg begav han sig mot fienden i hög fart.

Klockorna stannade. Cikadorna slutade sjunga. Funktionärerna släppte sina skyltar.

Men nej. En ribba revs. Två ribbor revs. Tre ribbor revs.

Det blev inte vad det kunnat bli i dag. Det blev väldigt bra ändå.

Bubka? Bortglömd. Lavillenie? Lastgammal.

Den här sporten är Armand Duplantis och han kommer fortsätta leka länge till.