Vid fyra tidigare tillfällen i historien har Sveriges herrar vunnit VM-guld i handboll. På söndagskvällen fanns det chans till ett femte.
Den drömmen är krasad nu.
Efter några fantastiska veckor i Egypten blev slutet det värsta tänkbara. Danmark var bäst. Danmark var störst. Den rödvita maskinen försvarade sitt VM-guld från 2019 och Sverige får nöja sig med ett silver.
Hoppet levde ett tag. Länge till och med. Glenn Solbergs landslag inledde lite trevande men kom sedan igång. Andreas Palicka tog en Mikkel Hansen-straff. Kantspelarna missade till en början, men skakade av sig tvivlet och vågade igen. Jim Gottfridsson fortsatte agera motor med framgång. En bit in i första halvlek var det två bollar upp för svenskarna utan att det lös om laget. Danmark kom dock tillbaka.
13–13 i paus. Det fortsatte vara så jämnt.
Men så, där i mitten av den andra halvleken, tippade det åt rödvitt håll.
Niklas Landin visade varför han klassas som en av världens bästa handbollsmålvakter genom tiderna. Han räddade allt och lite till. I andra änden innebar ökad uppmärksamhet på Mikkel Hansen skapade luckor för andra i Danmarks anfallslinje. Jacob Holm plågade oss. Riktigt illa.
Ändå bet sig Sverige kvar.
Men till slut gick det liksom inte. Landin var för bra. När han med minuter kvar räddade Hampus Wannes straff kändes det klart.
I takt med tiden och Landins storspel försvann också den svenska farten. Det svenska modet. Ingen hade klarat av att skrämma bort det tidigare – men den danska väggen gjorde det.
I hela turneringen har Sverige sprungit sönder motståndarna. Det fanns inte på samma sätt sista kvarten, det gicks inte lika hårt eller med samma självklarhet. Färre målvaktsräddningar och Danmarks skicklighet hade stor del i det, såklart.
Felix Claar tvekade, Jonathan Carlsbogård hade lite högre felprocent än tidigare, kanterna var inte längre så omänskligt bra. Sverige blev inte fega – men det där sanslösa modet som symboliserat det här laget hade plötsligt naggats lite i kanten. Och det räckte. Jim Gottfridsson och Albin Lagergren visade värdefull rutin, och duon var de som vågade mest i Sverige – men väggen Landin stoppade dem med.
Det var otroligt tungt att se lagpappa Gottfridssons besvikelse efteråt och att se hur de unga spelarna som överträffat sig själva gång på gång i det här mästerskapet inte få vinna och i stället avsluta allt i tårar.
De var så värda det ultimata slutet. Det blev inte så.
Trots den besvikelsen är det här mästerskapet, det alla vet, en enda stor succé. Ett äventyr vi som fick titta på sent ska glömma. Det var ett nytt, vilt springande Sverige som charmade oss i det här mästerskapet. Tio nej tack kom inför turneringen, det gav chansen till nya förmågor att ta plats. Och som de gjorde det.
Jag hoppas att det är det här gänget som ska utgöra kärnan i vårt framtida landslag. Där de som passar bäst in i modellen ska få förtroende – inte de med flest meriter eller störst namn.
Och att Glenn Solberg håller fast vid den handboll som av vissa har kallats enkel – men som framför allt är väldigt effektiv och underhållande.
Där farten ligger i centrum. Där tvåvägsspelare är av stor vikt.
Kan Solberg tillsammans med Martin Boquist och de andra ledarna få fortsätta bygga det här under normala omständigheter, utan en pandemi som har vänt upp och ner på allt, inklusive idrottsvärlden, så är de kommande svenska handbollsåren ljusa.
Och oavsett hur tungt det känns här och nu, så är det bara att skriva under på det landslagslegendaren Stefan Lövgren sa i GP inför matchen: Finalens utfall spelade mindre roll. De här killarna är svensk handboll och är de är hjältar.
Allihop.
