I Helsingborg den 7 juni 1995.
Det var senast Sverige lyckades besegra ett tyskt landslag i en mästerskapsmatch. Turneringen var VM. Slutresultatet blev 3–2.
Sedan dess har 24 år och elva mästerskapsmöten mellan länderna passerat. Antalet blågula segrar? Noll.
Det finns inget motstånd som Sverige har haft så svårt att ta sig an som Tyskland.
Nu är vi där igen.
I kväll klockan 18.30, i VM-kvartsfinalen, står Sverige än en gång inför det uppdrag som hittills har verkat omöjligt.
Med på plan finns tre svenska spelare som vet det bättre än några andra.
2008 i Kina var Nilla Fischer med på bänken när Sverige förlorade OS-kvartsfinalen mot Tyskland. På plan fanns Hedvig Lindahl och Caroline Seger. En trio som på många sätt personifierar hela den här svenska landslagsgenerationen. En generation som har motbevisat tvivlare, vält stora jättar över ända och bärgat ett gäng mästerskapsmedaljer. De har också stått på barrikaderna i viktiga frågor om jämställdhet och andra orättvisor inom fotbollen och spelat en avgörande roll för damfotbollens utveckling i Sverige och internationellt.
Men bland alla bedrifter är det en sak har de aldrig någonsin har klarat av: Att besegra Tyskland i en mästerskapsmatch. De har verkligen fått chansen att försöka – men aldrig lyckats.
Efter uttåget i OS 2008 följde ett VM 2011 då Sverige slapp undan mardrömsmotståndaren, som redan i början av 2000-talet började gäcka det svenska landslaget med att besegra blågult i EM-final, VM-final och OS-bronsmatch.
Efter den svenska VM-succén 2011 följde tre raka mästerskap med Tysklandsmöten.
EM-semifinal 2013. VM-åttondelsfinal 2015. OS-final 2016.
Vi vet alla hur det slutade.
Med tyskt jubel och svenska tårar.
Fischer, 34, Seger, 34, Lindahl, 36, fanns alla med vid samtliga tillfällen, även om målvakten satt på bänken 2013, något hon också gjorde redan i OS-bronsmatchen i Aten 2004.
Nu får de en chans till.
Det kan mycket väl vara sista gången de får möjligheten. För även om det inte finns några definitiva beslut från någon ur trion om vad som händer med landslagsframtiden efter VM så är det nog ingen vågad gissning att faktiskt samtliga kan ha tackat för sig i blågult nästa gång Sverige spelar ett stort mästerskap, åtminstone om det blir så att laget missar Tokyo-OS nästa sommar.
Så frågan är, kan trion lägga ytterligare en pusselbit i deras så framgångsrika landslagshistoria? En sak är i alla fall säker. Chansen att skrämma bort spöket har aldrig varit bättre.
Det är ett Sverige som kommer till Rennes med massvis av självförtroende efter en stark och kontrollerad seger mot Kanada i åttondelsfinalen.
Det är ett Tyskland som förvisso inte har släppt in ett enda mål i turneringen såhär långt, men som i övrigt inte är lika slagkraftigt som tidigare upplagor. Och även om det fortfarande kryllar av skickliga spelare så finns det inte samma erfarenhet eller tyngd som förr om åren. Dessutom har de sin största stjärna, Dzsenifer Marozsán, halvskadad.
Så låt den svenska speeden och kraften med Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson forsa fram som aldrig förr och låt Fischer, Lindahl och Seger visa upp all rutin och erfarenhet de har samlat på sig på vägen fram hit.
Kanske har de lärt sig Tysklandsläxan till slut.
En seger skulle inte bara innebära ett bortjagat spöke utan också att Sverige är ett av världens fyra bästa länder och än en gång får chansen att slåss om medaljerna i VM.
Det är inte illa – oavsett om det är slutet på en era eller ej.
