Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Bryant berättar om uppväxten i dokumentär

Nicholas Bryant, 22, vann VM-brons i thaiboxning i somras. Nu öppnar han upp om den stormiga uppväxten, bråken i familjen och närheten till sina syskon.
– När jag föddes började min familj att falla isär, säger han.

Nicholas Bryant har haft en nästan osannolikt snabb utveckling sedan han började satsa på thaiboxning. I sitt första VM tidigare i år fick han en bronsmedalj med sig hem efter förlusten mot ryssen Aleksandr Abramov.

Den nu 22-årige göteborgaren har älskat kampsport sedan han var liten och hoppas på en lång framtid inom sporten.

– Jag har alltid haft en livlig fantasi och när jag var liten gick jag ofta runt och låtsades vara en fighter. Det är nog ganska många som trott att jag är mesig eftersom jag är lugn och blyg av mig. Men jag har alltid låtsas vara lite av en slagskämpe, säger han och fortsätter:

– Det tror jag har hjälpt mig nu. Allt handlar om hur du hanterar olika situationer mentalt. När någon slår mot mig tycker jag snarare att det är roligt eftersom jag alltid lekt att jag är en fighter. Även om jag själv aldrig varit en bråkig typ eller så.

Nu är han aktuell med minifilmen "Stuck in the Mud" som handlar om resan mot toppen inom kampsporten. Men filmen handlar kanske framförallt om hans egen resa som som tar sin start i barndomen.

– Det var en hel del drickande och bråk då. När jag föddes började min familj att falla isär. Mina föräldrar gjorde sitt jobb men jag föddes in i något som hade börjat gå isär och det kändes som att något togs ifrån mig, säger han i filmen och fortsätter:

– Det var kanske därför jag brände ner vårt hus när jag var fem år. Det kanske var ett skrik på hjälp.

Familjens hus i Utby utanför Göteborg brann upp när han lekte med tändstickor och bensin när han skulle göra ett experiment. Något som minst sagt misslyckades och är en händelse som även storasystern, Miriam Bryant, minns tydligt.

– Min lillebror lekte ensam ”Dexters laboratorium" (tecknad TV-serie). Jag vaknade ofta av att det gapades och skreks på nedervåningen. Och jag lärde mig alla svordomar i världen på både finska, engelska och svenska väldigt tidigt, har hon tidigare berättat för P1.

"Det var ganska obekvämt i början"

Arbetet med filmen började när personerna bakom projektet kontaktade honom och presenterade sin idé. Där och då bestämde sig Nicholas Bryant för att lyfta på locket och berätta om hur han upplevde sin barndom och inte bara försöka måla en perfekt bild.

– Det var ganska obekvämt i början. Först tänkte jag att jag bara skulle säga lite coola grejer och sen började jag inse vilken chans det här var. En chans att prata om sig själv och verkligen försöka nå ut och då släppte jag på bromsarna. Det är saker som har legat och bubblat i många år och som man kanske velat prata om, säger han.

Det var skönt för dig?

– Faktiskt! Jag har hört av flera av mina vänner att de haft liknande upplevelser och själva kanske lagt locket på. Jag har valt att se allting som något positivt och att det lärt mig mer än vad det har förstört. Jag lärde mig väldigt mycket om mig själv under den här processen.

Hur reagerade familjen på det du berättar?

– De är okej med det. De tycker att det är en jättefin film och pappa var med på förhandsvisningen. Sen kanske man får låta det här sätta sig men det är min film och jag skildrar saker hur jag vill. Jag har inte sagt något elakt om någon och inte hängt ut någon i familjen. Alla har gjort sitt bästa men de vet också hur min uppväxt var, säger han och fortsätter:

– Vi var ju lite av idealfamiljen innan jag kom. Sen när det började falla isär så tog det nog hårt på mina syskon. De hade ju upplevt det på ett annat sätt än jag. Men nu är vi alla väldigt tajta och firar jul ihop och så. Även om vi bor på olika ställen så har vi kontakt dagligen ändå och ger varandra styrka. Jag har aldrig bråkat med mina systrar, vi har alltid hållit ihop.

"Vi skulle offra en arm för varandra"

Familjen har alltid varit där för honom under hans karriär och utanför kampsporten. Nu är det en självklarhet för familjemedlemmarna att bänka sig när det vankas matcher.

– Vi är väldigt tajta! När Miriam var i Västerås i buren för Musikhjälpen åkte jag, morsan och två av syskonen och tittade på henne. Det var någon slags konstig andrahandskommunikation. Hon vinkade till oss och vi vinkade tillbaka. Sen senare den kvällen såg vi när min andra syster, Elisa, uppträdde i Hallstahammar. Alla försöker alltid se när någon annan uppträder. Det kanske är så att all turbulens gjorde att vi kom varandra ännu närmare. Oavsett vad det gällde skulle vi offra en arm för varandra, säger han.

Klippet i början av artikeln är en sekvens från filmen. Hela filmen hittar du här (extern länk).

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.