Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Förbundskapten Rikard Grönborg när Tre Kronor tränade i Segeltorpshallen under tisdagen.

Början på slutet – sedan lockar NHL

Två NHL-tränare har fått sparken inom loppet av ett par dagar. Det är till NHL Tre Kronors guldtränare Rikard Grönborg vill när hans jobb är avslutat efter säsongen. Men vad händer om chansen kommer innan dess?

Efter två raka VM-guld med Tre Kronor jagar Rikard Grönborg ett tredje. Sedan är det över i landslaget – ersättaren är redan utsedd i Johan Garpenlöv, nu assisterande – och Grönborg riktar blickarna mot Nordamerika.

Den här veckan är början på slutet med Karjalaturneringen i Prag och Helsingfors, den första av fyra landslagsturneringar innan VM i Bratislava i maj nästa år.

Ingen svensk har ännu varit huvudtränare i NHL och många tror att Grönborg kan bli den förste. Nyfikenheten på 50-åringen, skolad både i USA och Sverige, är stor på andra sidan Atlanten.

Stänger inga dörrar

En eventuell möjlighet kan dock dyka upp snabbare än väntat. Bara en månad in på NHL-säsongen har två klubbar redan sparkat sina tränare, Los Angeles i söndags (Willie Desjardins är tillfällig lösning) och Chicago i tisdags. Där ersattes legendariske Joel Quenneville av Jeremy Colliton, succémannen som förde upp Mora i SHL våren 2017.

Så hur skulle Grönborg tackla ett erbjudande under säsongen? Han stänger inga dörrar till sin dröm i alla fall.

- Det är en hypotetisk fråga. Just nu har jag inget bra svar på det, jag har inte ens reflekterat över det. Jag har kontrakt med Svenska ishockeyförbundet och de vet ju om att jag söker ett jobb i Nordamerika, nästa säsong framför allt, så det är något man får reflektera över om det skulle hända, säger han.

Grönborg var i somras inbjuden som föredragshållare då NHL-tränarnas förbund (NHL coaches association) hade sitt årliga symposium.

- Det var fantastiskt att få den möjligheten och roligt med den inbjudan, den tog jag direkt. Det var 350–400 coacher som var där, allt från juniornivå till NHL-coacher. Framför allt var det en möjlighet för mig att visa vad vi och jag har gjort med svensk hockey. Vi har ett väldigt bra rykte där borta med alla spelare vi har producerat till NHL och med de framgångar vi har haft i VM-turneringar.

"Passar mitt sätt"

TT: Känner du att intresset är stort för att du är skolad både i Sverige och USA?

- Det hoppas och tror jag. Jag känner att jag kan föra med mig någonting annorlunda och jag tror det finns lag och organisationer där som skulle passa mitt sätt att tänka och coacha.

- Någonstans hoppas jag att det finns en general manager som känner att konceptet jag jobbar med skulle passa bra.

Nu är Grönborg dock fokuserad på Karjalaturneringen. Tre Kronor har ju inte varit samlats sedan succén med andra raka VM-guldet i Köpenhamn i maj.

Något vemod för att gå in i början av slutet känner han inte.

- Nej, så tänker jag inte. Det är klart att det kommer att vara lite känslor när sista bytet är gjort, men det reflekterar jag inte över just nu. Man är skitglad över att vara här och att det kör i gång, vi coacher är jättetaggade.

Tufft i familjen

Samtidigt går familjen Grönborg en tuff match på hemmaplan, något han berättade för Aftonbladet i förra månaden. Familjen med hustrun Dawnie och sexåriga dottern Chloe gick från tre till fyra då Grace Callie föddes i augusti. Det blev en svår förlossning där Dawnie förlorade mycket blod och där Grace Callie diagnostiserades med den sällsynta sjukdomen laryngomalaci som gör att hon slutar andas och då måste få hjälp för att undvika svåra skador.

Det är brosket i halsen som inte är färdigutvecklat.

Sedan födseln har Rikard Grönborg varit hemma, nu ska han resa i väg i fem nätter under Karjalaturneringen.

- Det känns ändå stabilt, annars skulle jag inte ha åkt så klart. Jag hoppas och tror att vi tar de här stegen som har sagts att vi ska ta.

TT: Hur ser det ut just nu?

- Hon blir större och större och växer på sig, det är positivt, hon har fått diagnosen med halsen och förhoppningsvis växer hon ifrån det. Nu var hon på en sovstudie på Karolinska i förrgår, förhoppningsvis får vi mer svar då. Det känns som det går åt rätt håll.

- Tills hon är 6-8 månader kommer det att bli lite sämre och sedan vid 12 månader ska det i stort sett vara läkt. Vi vaknar ju upp ganska mycket på nätterna, speciellt min fru, när man hör att hon inte får luft. Så man är på helspänn hela tiden.

Alla är förstås medvetna om läget och skulle det behövas åker han hem.

- Vi jobbar ju ganska plant med alla ledarna, och med det menar jag att det inte är jag som tar alla beslut. Jag ser till att besluten tas, men alla är med om dem och på så sätt blir det inte så stor skillnad. Jag är ganska trygg i att de gör ett bra jobb.