Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Bildbyrån

Bättre läge än så här får ni inte, Öis

Alla vill gå upp, men ingen vara favorit.
Att pekas ut som möjlig serievinnare sätter en extra press på spelare och ledare.
I Öis fall är det oundvikligt. Årets lag är för bra för att smyga, hur gärna Thomas Askebrand än vill.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Tack och hej Diego Montiel, farväl Jacob Ericsson och hej då Stojan Lukic (som bytt handskar mot visselpipa), men välkommen Ailton Almeida, Victor Sköld, Calle Wede, Fredrik Andersson och Oliver Stanisic.

Det går att komplettera den ekvationen med bredd-, spets- och akademitankar, men oavsett är det ett faktum att Öis 2019 har ett tillräckligt bra lag för att blanda sig i toppstriden av superettan – och som sådant aspirera på en allsvensk plats året därpå.

Tillfället är väl valt.

2020 dubblas ersättningen för tv-avtalet för alla Sef-klubbar. Pengaregnet är som störst över de allsvenska klubbarna. Detta känner såklart Öis till. Det är därför lockande att satsa extra för att nå dit redan nu.

Ailton ingen ny Elmander

Under lördagen får vi en första indikation på vart det barkar. Den interna konkurrensen är som störst framåt och så nära ”knivskarp” det går att komma.

Jag vet att jag en gång i tiden hävdade att Johan Elmander i sin roll som rödblå superettaanfallare tillhörde landets främsta – de allsvenska inkluderade.

Det blev inte riktigt så det året, även om Elmander inledde starkt.

I fallet med Ailton Almeida är läget ett annat – och bredden bakom större.

När Erik Hamrén ledde A-landslaget byggde han runt Zlatan Ibrahimovic. Det gick bra ibland, men inte riktigt så bra många hade önskat. Spelarna runt Zlatan nådde sammantaget aldrig den nivå som krävdes för att Sverige skulle lyfta på riktigt, som under VM i Ryssland.

Om det berodde på oförmåga från Hamrén eller individuella tillkortakommanden bland spelarna blev aldrig riktigt klarlagt.

I fallet med Öis 2017 räckte det inte med Johan Elmander, truppen var för tunna. 2019 kommer det inte räcka med Ailton Almeida.

Lindströms nya roll spännande

Det blir Thomas Askebrands stora utmaning.

Brassen är förmodligen superettans största stjärna med erfarenhet från Champions League och matcher mot Real Madrid.

I en serie där Halmstads BK, BP och Dalkurd är de stora utmanarna behöver Askebrand få ut maximalt, inte bara av Ailton Almeida, utan av hela truppen.

Vissa spelare har en förmåga att inte bara höja sig själva utan även sin omgivning.

Har Ailton Almeida, som ger ett mycket ödmjukt intryck, den inverkan på sina lagkamrater finns alla förutsättningar för ett ljust Öisår.

Positionsmässigt vill Öis kunna utnyttja Ailtons snabbhet. Det syntes under fredagens träning också tydligt att kvaliteten i avslutningarna är mycket hög. Brassen behöver inte fem chanser för att träffa mål. Oftast räcker det med en. Var hans utgångsposition på planen blir återstår att se.

Tills vidare ska det bli spännande att se hur Jakob Lindström hanterar sin lite mer offensiva position, om Oliver Stanisic klarar att bära mittfältet och hur Victor Sköld hanterar sin nya miljö.

Plus:

Superettan 2019 har alla möjlighet att bli en rödblå angelägenhet. Det finns tillräckligt mycket kunnande och erfarenhet hos Öis för att blanda sig i toppstriden.

Minus:

Truppen är skadekänslig. Ytterligare en toppspelare på mittfältet skulle behövas för att undvika svackor vid skador och avstängningar.