Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Sebastian Eriksson. Bild: MICHAEL ERICHSEN

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Bäst i hela Blåvitt – men inte nödvändigtvis på planen"

Jaha, tänker ni. Vad är det som är så bra med Sebastian Eriksson? På vilket sätt ska han kunna höja årets IFK Göteborg? Det är inte på planen. Men det har ni redan förstått.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Saker ska sättas in i sammanhang. Sebastian Eriksson har aldrig varit och kommer aldrig bli den fotbollsspelare som avgör fotbollsmatcher med skott i krysset, som dribblar bort tre man och frispelar en lagkompis med en smörpassning eller för den delen går att beskriva som talangfull med potential vi ännu sett sin fulla konsekvens av.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sebastian Eriksson från Åsebro är mycket mer än så.

LÄS MER: Sebastian Eriksson återvänder till Blåvitt

2001 inledde IFK Göteborg fotbollsallsvenskan med en rekordung stomme. Mittfältet styrdes av de både 20-åringarna Sebastian Johansson och Martin Ericsson. Dessutom fanns årsbarnet Fredrik Karlsson, senare Risp, med i backlinjen, liksom lika gamle Hjalmar Jonsson.

Det gick okej, men inte så bra som klubben hade hoppats.

Senare under året återvände Håkan Mild från Wimbledon, sargad av skador, men till slut redo för comeback.

Trygg att ta rygg på

Insatserna på planen var kanske inte magnifika, men inverkan på gruppen desto större.

När säsongen sammanfattades hade IFK Göteborg landat som fyra i tabellen, endast fyra poäng bakom serievinnande Hammarby IF.

Jo, jag vet att den truppen även innehöll spelare som Bengt Andersson, Magnus Erlingmark, Pontus Kåmark och Jonas Henriksson, men Milds närvaro har alltid inneburit att uteblivit fusk bland lagkamrater – och en trygg spelare att ta rygg på.

Det är här Sebastian Eriksson kommer in i berättelsen.

LÄS MER: "Klart Sebastian ska tillbaka till Blåvitt"

I april 2016, dagen efter IFK Göteborgs avbrutna match mot Malmö FF på Gamla Ullevi, stod Åsebroprodukten i Kamratgårdens foajé och talade ur hjärtat.

Han var förbannad – och uppriktig.

”Varför ska man kasta smällare? Varför ska man skrika glåpord och håna och hata andra människor? Det är fotboll vi spelar. Det är en lek. Det borde vara skoj och man borde heja på det lag man tycker om”.

Sebastian Eriksson blev i den stunden språkrör för en hel klubb och satte ord mångas känslor.

I med- och motgång. I uppgång och fall. På och utanför planen. Det är sådan han är.

Smittar av sig

Alla ni som kommit i kontakt med Sebastian Eriksson vet att han kan vara kompromisslös, mot motståndare, men framför allt mot sig själv.

”Sebban” hatar att förlora, både dueller på planen och matcher i serien.

Det smittar av sig.

Precis som i fallet med Håkan Mild fuskar du aldrig som spelare i Sebastian Erikssons närhet.

Det är där hans stora funktion i 2019 års Blåvitt är.

Det är som sådan han har värvats, oavsett hur många matcher han spelar som vänsterback eller central mittfältare.

Med Sebastian Eriksson i truppen är ett problem löst.

Problemet på planen – att finna en given spelmotor – kvarstår.

Plus:

Jag gillar signalen det sänder att ta tillbaka en kapten redan under rehabiliteringen. Det sänder signaler och kommer betala sig.

Minus:

I samma andetag är det troligt att IFK även fortsättningsvis önskar förstärka centralt på mittfältet. Vad det innebär är starkt kopplat till tillgängligt kapital.