Någonstans är det där det hela börjar och slutar: Föräldrar beskrivs i dag av många ungdomsledare som det enskilt största problemet att hantera. Samtidigt vet alla att utan engagerade föräldrar så rasar hela Föreningssverige samman på en sekund. De utgör grunden för det ideella ledarskapet och de måste därmed göras till en del av lösningen – även om de i vissa fall utgör det största problemet.
LÄS MER:Föräldrar – en tillgång eller belastning för idrotten?
Resultaten från GP:s enkät är i stora delar skrämmande, och i vissa fall chockerande. Att en fjärdedel av Frölundas ungdomsledare anser sig ha blivit utsatta för hot är en siffra som helt enkelt inte går att acceptera. Där krävs en krisutredning och oerhört tydliga åtgärder om inte Mikael Ströms dystopi ska bli verklighet; den om att klubben riskerar att stå utan ungdomsledare om fem år.
LÄS MER:Rädsla i Frölunda – för framtid utan ungdomsledare
Spontant är det svårt att begripa hur föräldrar har mage att gå till attack mot de ledare som – utan ersättning – lägger stora delar av sin fritid på att ge deras barn en idrottsutbildning. Men för att förstå det bör man nog lyssna till det Mikael Ström, ungdomsansvarig i Frölunda HC, säger: ”Kravbilden i dag är nästan som hos en heltidsanställd – fast det är på en ideell basis. Du ska vara perfekt i alla situationer.” Med andra ord: Föräldrar som betalat medlemsavgift och dyr utrustning – och skjutsat sin unge över halva Västsverige – anser sig ha köpt rätten att ha synpunkter på verksamheten. Och om dessa synpunkter – som ofta gäller just deras egen unge – inte hörsammas, ja då rinner det över. Då kommer påtryckningarna, eller rent av hoten.
Och då är det naturligtvis en total mardröm att vara ledare.
LÄS MER:Hanhals i division 1 larmar om hotfull miljö
Ungdomsidrotten står och faller med föräldrar. Och de flesta har förstått att deras roll är att stötta inte bara det egna barnet, utan alla barn i laget – och deras tränare. Till alla föräldrar som inser detta ska ett stort och innerligt ”tack” riktas – men så länge det finns en minoritet som inte gör det så måste vi adressera problemet med skärpa. I IFK Göteborg har man ynnesten att ha Jonas Olsson – en av klubbens mest framgångsrika och respekterade spelare genom tiderna – som akademichef. När han hör av sig till en förälder och ber dem tagga ner, då är det nog många som lyssnar.
LÄS MER:Här är ungdomsledarnas skrämmande vittnesmål
Men det är inte alla föreningar som har en sexfaldig SM-vinnare som ungdomsansvarig, och för dem kanske någon form av generellt utformat kontrakt kunde skapas. Ett som föräldrar måste skriva under och som slår fast de mest grundläggande principerna: Vi respekterar tränaren. Vi försöker inte vinna fördelar för vårt eget barn. Vi framför eventuella synpunkter till klubbledningen – inte direkt till den enskilde ledaren.
Om ett sådant kontrakt skulle respekteras av alla? Knappast. Men då har man i alla fall svart på vitt vad som gäller – precis som vi nu har svart på vitt hur illa situationen är.
Och att bara fortsätta som om inget har hänt, det är inget alternativ. För de som drabbas är i slutändan varken föräldrar eller ledare. Det är ju våra ungar.
