Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Bildbyrån/GP

Mattias Balkander: Årets IFK-trupp är för bra för det här dåliga spelet

Vad vi som står utanför tror och tycker saknar betydelse. Däremot: Finns tron kvar i gruppen? Tror Poya Asbaghi fortfarande på sin taktik? Tror IFK Göteborg verkligen, verkligen på Poya Asbaghi? Svaren på de frågorna ger svaren på vad Blåvitts nästa steg blir.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är alltså tolv raka utan seger nu.

Det går inte att snacka på bort på något endaste sätt.

Argumenten om förmågan i de olika tredjedelarna saknar betydelse, argumenten om att laget möjligen spelade bättre under någon del av matchen är heller inte intressant.

Det är helheten det handlar om – och den saknas.

Ta inläggsspelet som exempel.

När IFK Göteborg efter en knapp timme sätter in Pontus Wernbloom och efter några minuter börjar söka sig ut på kanterna för inläggsspel – framför allt från högerkanten – ja, då flyger pastejerna över hela Stockholmsområdet.

Det är inte okej och väldigt låg kvalitet i avgörande lägen.

Ändå knyter det sig för IFK

Varför är det så? Tränar de inte på inlägg i Blåvitt? Har de inte bättre passningsfötter? Klart att de gör, klart att de har.

Ändå knyter det sig. Ändå klarar laget knappt av att slutforcera mot ett Djurgården som ändå öppnade för den möjligheten.

Jag föreslog ju häromdagen att Poya Asbaghi givetvis borde låta Jakob Johansson spela centralt på mittfältet, sätta in Christian Kouakou på topp och börja pressen lite längre ner i planen för att ge det egna laget större ytor att anfalla på när tillfällena väl uppenbarar sig.

Jag fick vad jag ville – men ändå inte.

Jakob Johansson först: Jag tror fortsatt att han ska ha den positionen och skydda backlinjen och utnyttja sin fina passningsfot i speluppbyggnad – och gärna blanda kortare spel med lite längre. Men inte heller i denna match nådde Trollhättesonen upp i den nivå han tidigt visade och rimligen fortfarande har i sig. Han såg trött ut och sjönk under matchen allt längre ned i planen.

Då behövs något mer drastiskt

Det gällde laget IFK Göteborg med. Efter ett tidigt och rejält initiativ och bollinnehav var det som att de bestämde sig för att ge bort bollen och övertaget till Djurgården. Helt i onödan om ni frågar mig. Det bjöd in hemmalaget i matchen och resulterade i förlängningen i de två inläggsmål och markeringsmissar som vände matchen.

Vad gäller Christian Kouakou tycker jag att det var märkligt att han inte fick fortsätta när Pontus Wernbloom byttes in. Jag ser gärna de två tillsammans från start mot Mjällby i Blåvitts nästa försök att vinna en allsvensk fotbollsmatch.

Det börjar osa nu. 13 matcher kvar, ängsliga spelare, svaga individuella prestationer – och en ledning som fortsatt tror att det snart vänder med den kända strategin.

Låt gå för det.

Tror ni på det, så fortsätt. Om inte spelarna är med på båten är det snart dags att göra något mer drastiskt.

Årets spelartrupp är för bra för det här dåliga spelet – och för de svaga resultaten.