Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mattias Balkander: Äntligen – låt oss sparka igång den här galenskapen

Hur svårt kan det vara tänkte jag och struntade i ett svänga höger vid infarten till Gothia Park Academy. Istället körde jag bort mot Tuve torg, passerade Finlandsvägen och klev in i spelbutiken.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En hundring på Tyskland, sa jag, och fick ”jaså, det tror du?” tillbaka.

Tidigare på dagen hade vi haft både partiell solförmörkelse och fått ett stilla sommarregn över Göteborgs gator. Jag hade grubblat.

Nu kändes det helt rätt att tippa tyskt. Den stora revanschen, ni vet. Jag ska villigt erkänna att jag bara några sekunder före mitt avgörande beslut även hade funderat på Frankrike, faktiskt också England och snuddat vid Italien, men nej, det fick bli Tyskland.

Vi ”experter” vet ju bäst.

Och vid senaste herrfotbollsmästerskapet, VM i Ryssland 2018, tippade jag i lokaltidningen både rätt världsmästare (Frankrike), pekade ut Kroatien (VM-finalist) som troligt överraskningslag och gissade att Sverige skulle nå kvartsfinal.

Så varför tvivla på sin egen förmåga?

Annars går det ibland rätt fort i fotbollen. Saker händer.

LÄS MER: EM-panelen: De vinner EM-guld – och så går det för Sverige

Det har hänt en del det senaste året ...

Fram tills alldeles nyligen var exempelvis Roland Nilsson förbundskapten för det U21-landslag som i mars 2020 skulle möta Italien på bortaplan i det pågående EM-kvalet.

Inför matchen i Benevento fanns en liten risk att matchen tvingades skjutas på framtiden, rapporterades det.

Skälet var ett nyupptäckt virus som precis drabbat de norra delarna av Italien. Förmodligen ingen stor grej, men ändå värt att ta på allvar.

Ett drygt år senare vet vi mer att berätta:

Roland Nilsson har lämnat U21-landslaget, fått och blivit av med ett tränarjobb i IFK Göteborg. Nilssons företrädare på posten som tränare i IFK Göteborg, Poya Asbaghi, har tagit över jobbet som förbundskapten för U21-landslaget.

Och just det, världen har drabbats av en pandemi, som strax innan ett uppskjutet EM-slutspel slog till mot ett landslag från norra Europa med Janne Andersson som förbundskapten.

LÄS MER: Marcus Berg om tränarskiftet i IFK Göteborg

Jag vet ju inte ens vad som händer i morgon

Vad mer? Jo, en onsdagskväll några dagar före premiärmatchen mot Spanien bestämde sig denne Andersson för att skapa en bubbla av tänkbara EM-ersättare.

Dessa ska tränas på BK Häckens anläggning under ledning av … Poya Asbaghi.

Och ni vill att jag ska kunna förutspå vad som ska hända den närmaste månaden?

Jag vet inte ens hur morgondagen ser ut.

Icke för ty. Det ska bli väldigt roligt att sparka igång det här, att få sätta sig på ett plan mot Sevilla på lördag, följa de sista förberedelserna inför Sveriges sjätte raka EM-slutspel på plats och se vad Janne Anderssons trupp kan åstadkomma mot Spanien, Slovakien och Polen.

Jag skulle lika gärna ha kunnat skriva hur märkligt det känns att detta mästerskap överhuvudtaget spelas, att det ska genomföras med publik och att vi journalister och tusentals supportrar dessutom ska resa hit, resa dit och sedan runt en liten bit.

Det är såklart en form av galenskap.

LÄS MER: Efter coronakaoset – landslaget kallar in extraspelare

Sverige går till kvartsfinal – och förlorar mot Tyskland

Jag har en känsla av att framtiden kan komma att döma dessa beslut och personerna bakom rätt hårt. ”Hur kunde de vara så korkade att de körde ett EM-slutspel mitt under brinnande pandemi?”

Inget snack om att vi behöver det här mästerskapet, att vi behöver avbrottet, ljuset, spänningen, känslorna. Allt.

Sportsligt tror jag att det kommer att sluta lyckligt för svenskt vidkommande.

En kvartsfinal känns rimligt.

Väl där blir de kommande världsmästarna för svåra.

Tyskland, ni vet.

Hur svårt kan det vara?