Socialdemokratins historia är Sveriges moderna historia. Författaren Vilhelm Moberg beskrev träffande S som ett idéparti med två fundamentala idéer. Att ta makten och att behålla den.
Det är en framgågsförmåga som tycks ha passerat sitt bäst-före-datum. När detta skrivs talar siffrorna för att partiet halkat ner en bra bit under 30 procent på riksplanet och har gjort sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes. Mona Sahlin tvingades bort från partiledarposten när S endast lyckades erövra 30,7 procent i valet för åtta år sedan.
Frågan är hur länge trötta Stefan Löfven får behålla det otacksamma uppdraget och om han ens vill det. Det är uppenbart att det är en ständig balansgång på slak lina att tillfredsställa både partiets vänster- och högerfalang.Socialdemokraterna är ett allt mer svårskött pastorat. Maktspelaren Göran Persson var den siste som lyckats tygla partiet.
Det finns tre huvudfrågor som är brännande för eftervalsdebatten uppger Andreas Henriksson, redaktör för finanstidningen Realtid.se och med lång bakgrund i S, till ledarsidan. För det första: Hur kunde partiet tappa så många väljare från sin bas utan att ledningen kände av, identifierade och klarade av att möta underströmmen i väljarkåren, medan det fortfarande fanns tid att göra något? Det är i praktiken ett haveri att detta i grunden folkrörelsebaserade parti förlorat kontakten med så många av sina gräsrötter.
Den andra frågan rör det faktum att åtskilliga traditionella S-väljare har tagit klivet över till Sverigedemokraterna. Hur ska S locka tillbaka dem under de kommande fyra åren? Att både direkt och indirekt stämpla dem som fascister har visat sig vara en kontraproduktiv strategi.Och hur ska S framöver bemöta SD i parlamentariska församlingar? Målet måste vara att återupprätta en trovärdig politik som återvinner väljare från SD till S utan att samtidigt skrämma bort de S-väljare som genuint avskyr SD och de missnöjda vänstersossar som man vill få tillbaka från Vänsterpartiet. Ingen lätt politisk ekvation.
Den tredje frågeställningen berör partiets fackliga gren. De styrande i LO-borgen står nu inför ett strategiskt dilemma. Många LO-medlemmar har lagt sina röster på SD. Hur ska detta hanteras utifrån fackförbundets politiska och finansiella navelsträng till Socialdemokraterna?LO måste rimligtvis förändra sitt förhållningssätt gentemot SD, riksdagens troligtvis tredje största parti, för att öppna upp nödvändiga påverkanskanaler.
Gör man inte det, på grund av någon slags ideologiskt skruvad renhållningsprincip, kommer facket inte bara alienera sig från många av sina egna LO-medlemmar som röstat på SD, utan också lämna fältet fritt för arbetsgivarsidans lobbyister att gå in genom öppna dörrar till SD:s riksdagskansli och påverka partiets arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitik.
Dramatikern Lars Noréns dom är hård, redan för flera år sedan förutspådde han att socialdemokratins era var över och att det enda partiet nu kan göra är att kravla omkring på det monument man rest över sig självt. Borgerligheten har för många partier och socialdemokratin för få.
