Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sluta subventionera bankernas spekulation

De svenska bankernas spekulation kan sammantaget uppgå till mellan 10 000 – 13 000 miljarder kronor per år, en spekulation som är subventionerad av oss skattebetalare. Det är dags för en bankdelningslag som separerar traditionell bankverksamhet och den mer spekulativa investmentverksamheten i en egen bankverksamhet, skriver Ulla Andersson (V).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den implicita statliga bankgarantin innebär en kraftig subvention av bankernas upplåningskostnader. Det är helt absurt att staten ska subventionera privata företags finansiella spekulation. Därför borde bankernas delas upp genom en lagstiftning som separerar traditionell bankverksamhet med in- och utlåning till hushåll och företag och i en del där mer spekulativ verksamhet såkallad investmentverksamhet. På så sätt slipper skattebetalarna subventionera bankägarnas spekulation och garantera deras förluster

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Effekterna av finanskrisen 2008 är svåra att överskatta; produktionsbortfall på tusentals biljoner dollar, massarbetslöshet och en valutaunion i gungning. Företrädare för den svenska banksektorn brukar hävda att den svenska banksektorn är stabil och väl kapitaliserad. Det är en sanning med stor modifikation. Enligt finansminister Anders Borg var två svenska banker under sommaren 2009 endast timmar från konkurs, som han uttryckte det på SNS:s seminarium den 19:e januari i år med anledning av Konjunkturrådets rapport. Borg syftade på svenska bankers exponering i Baltikum och effekterna på svenska banker i händelse av en devalvering i Lettland. De svenska bankerna, framförallt Swedbank och SEB, hade under en lång tid aggressivt jagat marknadsandelar i Baltikum. I denna jakt tog de enorma risker i sin kreditgivning. Risker som de kunde ta på grund av för låga kapitaltäckningskrav och eftersom det finns en implicit garanti från staten att inte låta stora banker gå i konkurs.

I de flesta länder (för att inte säga alla) finns en implicit garanti från statens sida att man inte kommer att låta systemviktiga banker att gå i konkurs. Denna försäkran är en förklaring till varför vissa banker kunnat växa sig så stora att de just blivit för stora för att tillåtas gå omkull. ´Det utgör den bärande bjälken i en incitamentsstruktur bland de stora finansiella företagen som var en utav huvudorsakerna till finanskrisen.

Subventioner värda 30 miljarder kronor per år

Implicita eller uttalade statliga garantier innebär en kraftig subvention av storbankernas upplåningskostnader. De innebär också att det inte finns någon större anledning för storbankernas kreditgivare att ta reda på bankernas finansiella situation . Dessutom får de lättare att leva upp till kapitaltäckningskraven. Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson bedömde vid en öppen utfrågning i riksdagen värdet på den svenska implicita bankgarantin till mellan 25 – 30 miljarder kronor per år för de fyra storbankerna under finanskrisen. Bank of England har uppskattat värdet på den brittiska implicita garantin till 50 miljarder pund om året för de fem största brittiska bankerna mellan 2007 och 2009, vilket är lika mycket som alla brittiska bankers samlade årsvinst före finanskrisen.

Att bli en storbank måste vara världens bästa affärsidé. När tiderna är goda gör de astronomiska vinster till följd av den oligopolistiska marknadsstrukturen, men skulle olyckan vara framme går staten in med skattebetalarnas pengar och räddar bankerna. Vinsterna privatiseras och förlusterna socialiseras. Incitamenten för olika finansiella institutioner att bli så stora att de inte tillåts gå omkull är med andra ord mycket starka och de statliga garantierna leder till att de tar högre risker i syfte att öka sina marknadsandelar.

För stora för att räddas

Problemet med dagens finansiella sektor och dess stora institut är inte bara att de inte kan tillåtas gå omkull utan att de också i princip är för stora för att räddas– i alla fall med mindre än massiva statliga kapitaltillskott och stora budgetunderskott som en direkt konsekvens. Den irländska bankkrisen kan illustrera detta. De irländska finansinstitutens sammanlagda balansomslutning innan krisen var ca 9,5 gånger större än Irlands samlande BNP. Den irländska statens räddningsaktion för bankerna resulterade i ett budgetunderskott för 2010 på ca 30 procent av BNP. Även den svenska finanssektorn är också ohållbart stor. De svenska finansinstitutens sammanlagda balansomslutning är ca 4 gånger större än Sveriges BNP, vilket gör det svenska finansiella systemet till det tredje största i Europa. En sådan finanssektor, oavsett hur strikt reglerad den är, utgör en allvarlig risk för Sveriges makroekonomiska stabilitet.

Vi föreslår därför bland annat en bankdelningslag som separerar traditionell bankverksamhet med in- och utlåning till hushåll och företag i en del och den mer spekulativa investmentverksamheten i en egen bankverksamhet.

När den brittiska staten gav olika former av stöd till bankerna under finanskrisen visade det sig att det var mycket svårt att separera traditionell samhällsviktig verksamhet från investmentverksamhet. Detta innebar att hela bankerna fick räddas, även de delar som inte ansågs samhällsviktiga, vilket blev mycket kostsamt. Därför tillsattes en utredning med syfte att komma med förslag på lösningar och föreslår en bankdelningslag.

Utredningen uppskattar att så mycket som fyra till fem sjättedelar av de brittiska bankernas sammanlagda balansomslutning härrör från det som definieras som investmentverksamhet, vilket motsvarar 40 – 50 biljoner kronor. Det finns i dagsläget inga beräkningar över storlekarna på investmentdelarna i de svenska bankerna, men om dessa andelar är lika stora som i de brittiska bankerna så uppgår deras sammantagna balansomslutning till mellan 10 420 – 12 960 miljarder kronor.

Groteskt använda subventioner för spekulation

Den implicita bankgarantin innebär också en kraftig subvention av storbankernas verksamhet. Garantin kan ifrågasättas även om bankerna enbart skulle ägna sig åt traditionell bankverksamhet i form av in- och utlåning till privatpersoner och mindre företag. Men den blir helt grotesk när bankerna kan använda subventionen till att spekulera med egna pengar i olika finansiella instrument. Det är inte helt enkelt att förstå varför staten ska subventionera privata företags finansiella spekulation. Och sedan dessutom gå in och rädda företagen om de riskerar att gå i konkurs som ett resultat av denna spekulation.

Regeringen har nyligen föreslagit höjda kapitaltäckningsregler för de fyra svenska storbankerna, det är bra även om de borde varit högre. Dessutom har regeringen infört en Stabilitetsfond som till knappt hälften finansieras av bankerna själva och den andra hälften av skattebetalarna. Fonden ska täcka en del av bankernas förluster vid en finansiell kris. Men fonden är dels för liten, den kommer fullt utbyggd vara 2,5 procent av BNP och den finansieras av skattebetalarna till största delen.

Men den grundläggande kritiken är att inget av de här förslagen ändrar på den grundläggande problematiken med bankernas beteende och inte heller det att staten via den implicita garantin subventioner storbankernas finansiella spekulation.

Ulla Andersson (V)

ekonomisk talesperson