Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Rättscentrum. Tingsrätten i Göteborg.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Skrämmande arkitektur

Göteborgs nya rättscentrum ligger inklämt mellan stans två största idrottsarenor, mitt på evenemangsstråket. Mark Isitt skriver om en miljonprogramsprojekt där den bästa idén är signerad Göran Johansson.

”Passa dig så jag inte ringer polisen!”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Aldrig förr har väl dessa ord framstått lika avskräckande. Göteborgs nya rättscentrum är en sällan skådad horrör som helt säkert kommer att få förträffliga effekter på brottstatistiken i regionen. Innan du ens hunnit säga "smäckverk” kommer skurkarna att ha flytt från stan.

För detta är ett miljonprogramsprojekt, tänker jag när jag cirklar runt de fyra husen, studerar dem från andra sidan Fattighusån, från Nya Ullevi, från Smålandsgatan. Försonande drag är svåra att finna. Här, vid stadens östra entré, där evenemangsstråket tar sin början, där bilarna från Stockholm och Oslo forsar in till Göteborg, visar staden nu upp sig från sin allra mest ambitionslösa sida.

Inte så att den ursprungliga tomten var att föredra. Fram till att bygget drog igång 2006 stod här en Shell-mack och på vintrarna rader av turistbussar på väg till alperna. Och bilar förstås. Överallt bilar. Fortfarande upptar p-platser det mesta av kvarteret mot Skånegatan och om jag inte visste bättre skulle jag trott att Parkeringsbolaget kuppat till sig hela tomten; rättscentrums byggnader är nämligen förvillande lika p-hus.

Vilket inte är en slump. Jag borde förstås inte namnge arkitekterna – innan de fällts i en domstol har de rätt att förbli anonyma – men om jag säger Ellsinger arkitektkontor, vad säger ni då? Ni vet förstås inte vilka de är. Och vet ni varför ni inte vet vilka de är? Därför att mycket av det de ritar är just p-hus. Och köpcentrum. Och postterminaler. Och annat som rimmar på korrugerad plåt.

Ett annat kontor är AG arkitekter. Lika okända de. Förutom bland poliser; AG ritade om och till Kronobergshäktet i Stockholm, de kan logistiken, vet hur man vallar en misstänkt från förhöret till häktet utan att någon obehörig får syn på honom. Men som designer är de sämre. Åtminstone enligt byggbolagen som utgick från deras programhandlingar men gav gestaltningsuppdraget till Ellsinger. För de ritar ju så fina p-hus.

Knivigare då att hantera anonymiteten för den tredje och sista upphovsmannen, arkitektkontoret bakom tingsrätten. Kontoret är Sveriges allra största och ett av Sveriges allra äldsta och vanligtvis ett av Sveriges allra bästa. Namnet är engelskt och rimmar på ”right”. Fast här har de gjort det mesta ”wrong”. Förutom tingsrätten har White (för så heter de) även ritat hela detaljplanen för området. Den är en uppvisning i föråldrade modernistiska ideal. Att rita en detaljplan betyder att man anger var husen ska ligga och ungefär hur de ska se ut och i det här fallet har det mest varit som att spela Tetris. Geometriska volymer har droppats längs Ullevigatan och Fattighusån och runt det gamla polishuset, pusslats ihop så tajt det bara går. Det är rationellt och rätvinkligt in i minsta lilla hörn och ingenting indikerar att en hel stad står bredvid och tittar på, byggnaderna relaterar enbart till varandra.

Som vore tomten en ö.

Vilket den på sätt och vis är; hur annars beskriva ett rättscentrum mitt på ett evenemangsstråk, inklämd mellan stans två största idrottsarenor?

Bara på en punkt associerar bebyggelsen till staden. Tingsrättens och häktets fasader mot ån är snedskurna, som klossar med cirkelsåg, för att inte vyn mot Nya Ullevi från innerstan ska blockeras. Det å sin sida är ett genialt grepp. Du kan fortfarande stå på Drottningtorget och njuta synen av den norra läktaren, en många hundra meter lång siktlinje har fått behålla sitt pampiga avslut. Men det är inte Whites förtjänst. Denna skräddarsydda lösning mitt i all modularkitektur har självaste Göran Johansson kläckt. Det var under hans tid som projektet initierades.

Whiteledningen borde anställa honom bums.

Att tingsrätten ses som tomtens kronjuvel är tydligt. Dels genom materialen – medan övriga byggnader har prefabkaraktär är den klädd i natursten. Dels genom sin placering – tingsrätten är det första huset du ser när du dundrar in till stan. Och dels genom sitt stamträd – förstås – för det här är ju byggnaden som ska ersätta tingsrätten på Gustav Adolfs torg, Gunnar Asplunds internationellt beundrade mästerverk. Flyttlasset lämnar det pampiga torget om ett par veckor och vad som då ska hända med det banbrytande rådhuset är det ingen som riktigt vet. Det hummas om att kommunledningen ska husera där under tiden stadshuset renoveras, men oavsett vad som händer framstår beslutet att flytta som frapperande kortsiktigt.

”Vi slipper alla transporter som nu går från häktet till tingsrätten”, har initiativtagaren Bengt-Åke Engström, Göteborgs före detta lagman, sagt till Aftonbladet.

”Samhället slipper kostnader för polisbevakning och poliseskort när risken för fritagning minskar”, har Rolf Swenson, fastighetschef på Kriminalvården, sagt till GP.

Och visst, båda argumenten låter vattentäta ur ekonomiskt hänseende, men hur påverkas rättsväsendet, det som verkligen betyder något? Blir domsluten mer pålästa och inkännande i de nya lokalerna?

Enligt de advokater och domare jag talat med är det ingen som tror det. Jurister är ett prestigefullt släkte, förklarar de, och i det gamla huset ledde alla vägar till foajén, foajén var torget alla korsade, i foajén kunde informella råd utbytas domarna emellan – ”Hörru, det var en sak jag undrade”. I det nya huset är enda möjligheten att knacka dörr – ”Ursäkta, stör jag, finns det möjlighet att slå sig ner? Inte?” Att utbyta kunskap kan vara svårt nog även utan cellkontor och anonyma korridorer.

Lägg därtill att fångtransporterna faktiskt består. Visst, de blir kortare – gångar sammanbinder polishuset med häktet och tingsrätten – men är det Angered Tigers eller Original Gangsters eller Brödraskapet Wolfpack som åtalas kan det vara uppemot tolv svarande och varje svarande måste ha minst två vakter i rättssalen och fler ändå utanför.

Sett ur det perspektivet framstår bensinkostnaden till säkerhetssalarna i Västra Nordstan som inte alltför hisnande.

Det gör däremot de rent symboliska förlusterna. Att lämna stadens förnämsta plats och förnämsta hus för en kontorslåda mitt i trafikspagettin, att tvinga de kärande att komma till de svarande istället för de svarande till de kärande – känns inte det en aning uppgivet? Att det är skurkarna som bestämmer vittnar också Rättscentrum om; bortsett från tingsrätten är samtliga byggnader slutna och dystra och befäster och betonar snarast den rädsla som spirar i samhället idag. Tydligast märks detta i det gamla polishuset (Backström & Reinius, 1967) där den tidigare så öppna entrén barrikaderats med en ogenomtränglig glasvägg, tjock nog att motstå en stridsvagn. Folierad dessutom, så att ingen människa ska kunna missförstå poliskårens ovilja att beblanda sig.

White har gått motsatt håll med sin tingsrätt och valt att jobba mycket i glas. Vilket förstås är en jättefin tanke, att signalera tilltro snarare än misstro, att genomlysa verksamheten. Men eftersom det är det sista verksamheten vill, framstår lösningarna som aningen konstruerade. Huset är ett korthus av kompromisser, lösningar som inte håller vad de lovar (något som väl på juristlingua kallas mened).

Särskilt genomlyst är det inte: glaspartiet i gavlarna mot Ullevigatan är inte alls transparenta utan huvudsakligen frostade. Och inte heller så gediget som det vill ge intryck av: graniten i fasaden är inte alls från Bohuslän utan från Kina; kalkstenen i entrén är inte alls från Gotland utan från Portugal; där det skulle vara vit putsfasad bidde det badrumsklinkers (fast på arkitektspråk kallas det skärmtegel); och husets förföriska projektnamn, Ullevi park, har ingenting med slutresultatet att göra – istället för att framhålla de bakomliggande träden synliggör det centrala glaspartiet enbart ett standardiserat trapphus.

Att hela entrémotivet dessutom är lånat från rådhuset och Asplund bara bekräftar bristen på självkritik.

Ärligare hade då varit att göra som Ellsinger – p-husarkitekterna. Det vill säga minsta möjliga. Snarare än att klamra sig fast vid ett bestämt maner har de låtit funktionen styra formen. En pragmatisk arbetsmetod som inte alltid resulterar i mästerverk – polishusets två tillbyggnader har ett uttryck som bara en containerspeditör kan älska – men som ibland föder ett ganska egensinnigt uttryck. Som i fallet med häktet som ligger insmuget mellan tingsrätten och Nya Gamla Ullevi. Husets udda form är inte Ellsingers fel utan Whites – en 118 meter lång och smal limpa som måste vara fullkomligt omöjlig att övervaka – men fasaden, med sina tonade fönster, är slick som en mästertjuv i solglasögon och därmed kongenial med byggnadens brukare.

”A man’s gotta know his limitations”, som Dirty Harry skulle uttryckt det.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.