Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I IT-samhället tar mobbningen nya former.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Skolan klarar inte sitt demokratiska uppdrag

Grundskolan fyller 50 år och vi kan konstatera att den i dag inte är den demokratiska kraft som reformfäderna ville göra den till. Tvärtom frodas mobbningen i allt mer raffinerade former. Det är närmast ett katastrofalt misslyckande att skolan inte bättre lyckas utveckla eleverna till demokratiska medborgare, skriver Bert Stålhammar, professor emeritus i pedagogik.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

När höstterminen nu börjar är det precis 50 år sedan grundskolan infördes. Ett av de viktigaste målen för denna skolreform var att skapa en skola där eleverna som blivande samhällsmedborgare skulle ”fostras” in i den svenska demokratin. Eleverna skulle utveckla en ”inre styrning” som gjorde man inte stötte ut någon ur gemenskapen på grund av ras, hudfärg, etnisk tillhörighet eller religion.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I 1980-talets läroplan formulerades målen som att varje människa hade ett ansvar att själv bidra till att minska andra människors smärta, lidande och förnedring.

Verkligheten blev tyvärr en annan. Dagligen förekommer mobbning, hot och hat, utstötning och våld som riktas både mot enskilda elever och mot lärare i många skolor. Var tredje elev är enligt vissa studier rädd för att råka illa ut i skolan varje dag. En fristad från hånande kompisar kan vara att låsa in sig på toaletten eller hålla sig i närheten av en lärare. Genom att vi nu lever i IT-samhället kan mobbningen dessutom ta sig än mer raffinerade former. Fler rastvakter hjälper knappast mot förnedring av kompisar på Facebook.

Personalen vågar inte agera

I dagens skola är det många olika kulturer och traditioner som kolliderar med varandra. Normbildningen, det vill säga fostran, sker i stor utsträckning i kamratgruppen eller genom dataspel och andra media. Många lärare och rektorer är rädda för att på allvar bekämpa negativa företeelser i skolan för att inte behöva löpa gatlopp i pressen som en nutida Caligula.

Risken finns också att den egna skolan får ett dåligt rykte vilket är ytterst allvarligt i konkurrensen om eleverna. Den ”fostran” som skolan skall ge ryms huvudsakligen i ämnet livskunskap. Eftersom ingen fastställd läroplan finns för detta ämne kan varje skola ge ämnet det innehåll man anser vara lämpligt. Regeringen har reagerat på detta och därför uppdragit åt Skolverket att utveckla ämnet livskunskap på nedanstående grund.

Bara yttre åtgärder föreslås

”Skolorna ska inte vara värdeneutrala och måste aktivt arbeta för att förebygga och motverka kränkningar i form av ord och handlingar. Rasism, främlingsfientlighet, homofobi, sexism, könsdiskriminering, diskriminering av personer med funktionshinder, mobbning och andra former av kränkningar är tydliga indikatorer på ett intolerant klimat” (Skolverket 2009).

Vi kan bara konstatera att skolan i dag inte är den demokratiska kraft som reformfäderna ville göra den till. Varje dag kan vi däremot läsa om ungdomar som sticker kniven i varandra eller i grupp misshandlar en ensam ålderspensionär. Sverige toppar statistiken över anlagda skolbränder i Europa och på många bussar och tåg får man införa vakter när förare och tågvärdar dödshotas.

Det intressanta, eller kanske snarare det tragiska, är att när våra politiker får frågan hur man skall lösa problemen så handlar det alltid om yttre åtgärder. Fler poliser, fler övervakningskameror, bort med kontanthantering, fler fritidsledare och fler fritidsgårdar.

Varför vill ingen enda makthavare ta upp frågan om den enskilde individens eget ansvar och hur denna inre styrning hos individen skapas som gör att människor kan leva fredligt tillsammans i ett samhälle? Varför ropar ingen i gänget stopp eller sluta när en försvarslös tjej våldtas eller en handikappad man i rullstol misshandlas. Förmodligen därför att man är feg och inte vågar bryta mot gänget.

Katastrofalt misslyckande

För mer än 2 000 år sedan formulerade vishetslitteraturen i Gamla testamentet många råd om hur livet borde levas för att bli bra. Så här kunde det låta: ”Låt dig inte hetsas upp av ditt egensinne” och ”Håna inte den som lider”. Många liknande råd om ett bra liv gav den vuxna generationen i de flesta kulturer till nästa generation. De kände nämligen ansvar för att dela med sig av sin egen livskunskap. Hur moderna och framsynta vi än anser oss vara, så är det närmast ett katastrofalt misslyckande att så många elever i så många skolor varje dag går till skolan med en klump i magen rädda för att bli hånade och misshandlade.

När vi nu påbörjar det femtionde läsåret i Grundskolans historia så är det dags att dagens skolansvariga politiker tar över stafettpinnen och visar på samma framsynthet, engagemang och mod som de som en gång lade grunden till Sveriges skolsamhälle hade.

Bert Stålhammar

professor emeritus i pedagogik vid

Örebro universitet