Det finns mycket som är fantastiskt med Sverige. Visst finns det problem, men generellt så är såväl levnadsstandarden som livskvaliteten hög. Det är inte konstigt att man är stolt över att vara svensk. För mig som tillhör den yngre generationen är det även självklart att känna tacksamhet för dem som var med och byggde upp detta land.
En viktig kraft för framväxten av det välmående Sverige har varitarbetarrörelsen. Med bildningsideal och en syn på att ansträngning ska löna sig var den med och lade grunden för det svenska skolsystemet, som under större delen av 1900-talet fungerande väl jämfört med andra länder. Tack vare att skolan förmedlade kunskaper till barn från alla samhällsklasser kunde ett kunskapsbaserat samhälle växa fram. Det kan vi i dag skörda frukterna av.
Utifrån kunskapsresultat och mönstringsdata har forskare konstaterat att skolan fungerade som bäst för elever som gick ut grundskolan i slutet av 1980-talet. Det svenska skolsystemet hade tagit lång tid att bygga upp och förfinas, men även stabila byggen kan skadas svårt av kraftiga vindar. En destruktiv kraft var den progressiva pedagogiken, som går ut på att låta eleverna ta ett ökat ansvar för sin egen inlärning, som svepte över den svenska skolan på 1990-talet.
Anmärkningsvärt nog underblåstes den av vänstern. Tydligast uttrycktes det nog av Ylva Johansson, som var skolminister på 90-talet. Johansson menade att hennes idealskola var en plats där ”man lär in i stället för att lära ut” och som släppte ”anspråket på att äga kunskapsmonopolet”. Katederundervisningen skulle helt enkelt skrotas och eleverna skulle ta över makten i klassrummen för att skapa sin egen kunskap. (SvD, 1997).
Det fick effekt. Visst fanns det många lärare som kämpade mot den progressiva vinden, men vänsterns idé om att katederundervisning var en auktoritär kvarleva från den gamla skolan segrade till slut. Andelen lektionstid som ägnades åt individuellt arbete mer än fördubblades på 2000-talet. Internationella mätningar visade dessutom att andelen eget arbete i matematik var mer förekommande i Sverige än i något annat land. Resultatet är känt. Elevernas sociala och ekonomiska bakgrund har i dag en allt större betydelse för hur väl de lyckas i skolan.
För dem som värnar alla elevers möjlighet till social mobilitet via en skola som sätter kunskapsförmedlingen i första rum borde alla tendenser till minsta pedagogiska flum väcka största möjliga motstånd. Trots det har den mest högljudda kritiken under de senaste decennierna kommit från högern. Visst, allt motstånd mot idéer som förstör skolan ska välkomnas – men arbetarrörelsen, som rimligtvis värnar idén om att arbetarklassens barn ska ha rätt till den kunskap som är självklar för samhällets privilegierade, borde väl stå på barrikaderna för återupprättandet av kunskapsskolan?
Så är dessvärre inte fallet. I själva verket har de som tagit ställning för något så fundamentalt som traditionell lärarledd undervisning hånats av vänstern. Ett talande exempel är Jonas Linderoth. Han är professor i pedagogik och blev för två år sedan känd över en natt då han kritiserade 90-talets progressiva idéer i en slagkraftig artikel på Dagens Nyhets debattsida. Linderoth, som uttalat står till vänster och vars analys bygger på marxistisk teoribildning, anklagades rent av för att gå Jan Björklunds ärenden.
Jonas Linderoth borde hyllas av vänstern. Dessvärre kommer det nog att ta lång tid innan vänstern inser att de faktiskt har varit med och svikit arbetarklassens barn.
