Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Skolan bör ses som en nationellt långsiktig investering och inte som en kortsiktig kommunal konsumtion, skriver debattören.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

SKL och skolan – en sorglig historia

Den enda anledningen till att länder med framgångsrik skola har timplan är att den skyddar eleverna. Och hindrar att klåfingriga kommunalpolitiker ska kunna spara bort lektioner eller hela ämnen, skriver professor Hans Albin Larsson, Historielärarnas förening.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I ett inlägg på GP Debatt (11/2) hävdar två ledande moderata företrädare för Sveriges kommuner och landsting (SKL), Anders Knape och Maria Stockhaus, att skolresultaten blir bättre om vi avskaffar skolans timplaner.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Stopp och belägg, säger den som följt SKL:s roll i skolfrågor. I sin strävan efter lägsta kostnad har SKL i drygt två decennier bekämpat statliga kvalitetsstödjande regler. Således har SKL varit emot behörighetsregler för rektorer och lärare, skolans timplan, lektorer i skolan, ämnesfortbildning för lärare, statlig lärarutbildning etcetera.

Effekten av det system som sedan 1990-talets början letts av SKL och skolhuvudmännen har fört den svenska skolan in i en djup kris som kännetecknats av dels lärarkårens proletarisering, från expert till trivselvaktmästare, dels av fallande kunskapsresultat. En viktig del i systemet har varit skolhuvudmännens strävan att minimera personalkostnaderna, bland annat genom självstudier för eleverna och ofta utan tillgång till riktiga läroböcker. Grundskolans timplan lyckades skolmarodörerna dock inte avskaffa, men skam den som ger sig.

Timplanen skyddar eleverna

Den enda anledningen till att länder med framgångsrik skola har timplan är förstås att timplanen skyddar eleverna. Den ger alla elever en garanti för att få minst det antal lektioner som föreskrivs i respektive ämne och mot att klåfingriga kommunalpolitiker ska kunna spara bort lektioner eller hela ämnen. Det är detta som irriterar Knape och Stockhaus så mycket men de vågar inte säga det. I stället kommer de dragande med att skolan ska ha ”möjlighet att arbeta ämnesövergripande för att kunna förbereda eleverna för framtiden” och påstår att ”en striktare styrning av tiden i skolan försvårar ett sådant arbete”. Detta är förstås bara trams, eftersom timplanen varken hindrar eller försvårar ämnesövergripande arbete. De försök med timplanelös grundskola som Knape och Stockhaus hänvisar till kan heller inte åberopas som de gör. Hur de timplanelösa skolornas kunskapsresultat (ej detsamma som betyg) utvecklades i förhållande till skolor med timplan vet vi nämligen inte. Däremot vet vi att de kursplaner som då gällde var lösa i konturerna och kraven på lärarbehörighet var låg.

Rätt på en punkt

Knape och Stockhaus har dock rätt på en punkt, att vi bör ta till oss mer av vad forskningen säger. Den säger att dugliga lärare är den viktigaste faktorn för goda skolresultat. Därför är det viktigt att ge professionen, det vill säga väl utbildade lärare, tolkningsföreträde när det gäller kursinnehåll, val av metod och val av läromedel.

Vi vet också att länder med goda skolresultat, till exempel Finland, kännetecknas av en påtaglig ordning och reda när det gäller timplaner och kursplaner. Skolhuvudmän ska ha ansvar för en miljö som möjliggör ett bra resultat men inte kunna inskränka antalet lektioner, förbjuda köp av läroböcker eller framtvinga att lektioner blir till självstudier.

Skolan bör ses som en nationellt långsiktig investering och inte som en kortsiktig kommunal konsumtion. Genom att inget höra och inget lära motiverar Knape och Stockhaus indirekt varför staten behöver hålla dem och deras kameralt tänkande kolleger under uppsikt. Timplanen är inte ett tillräckligt men nödvändigt instrument för detta.

Hans Albin Larsson

professor

ordförande Historielärarnas Förening