Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Silvia Avallone | Stål

Silvia Avallone skildrar en ungflicksvärld vars hierarkier liknar gangstervärlden, skriver Ulf Eriksson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Silvia Avallone

Stål

Översättning: Johanna Hedenberg

Natur och Kultur

Det brukar sägas att frågan inte är om det finns ett liv efter detta, utan om det finns något liv före döden. I italienskan Silvia Avallones debutroman Stål fördjupas denna sekulära paroll av att det ouppnåeliga – längtan och drömmar – förblir lika verkligt som kroppens och lönearbetets ofrånkomlighet. Invånarna i hyresområdet på Via Stalingrado i stålverksstaden Piombino på toscanska kusten erfar detta på en mängd olika, för läsaren engagerande sätt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Romanen i stort utvecklas genom att berättaren följer två flickor i tidiga tonåren under något år i början av 00-talet, då världen omkring dem växer samtidigt som barndomen bleknar till minne. Till det ofrånkomliga för Annas och Francescas familjer hör de materiella villkoren. Annas pappa Arturo flyr dessa genom att försöka bli rik som fifflare. Francescas pappa, den våldsamme bjässen Enrico, jobbar på stålverket Lucchini. Hans favoritsysselsättning, att laga hushållsapparater, avbildar honom som ett depressivt barn som inte är vuxen den tid då stålverket drar ned, masugnar släcks och det blir allt ohållbarare att försöka hävda mansmakten med våld ens bakom hemmets jalusier.

Annas mor Sandra är politiskt aktiv till vänster. Området där de bor byggdes med vissa sociala ambitioner på 60-talet. Bland annat hette det att också arbetare har rätt till havsutsikt, och det är denna utsikt som från början i berättelsen står för det ouppnåeliga, i form av den traditionsrika ön Elba som syns blott fyra kilometer utanför kusten och dit de bättre bemedlade far för att bada.

Så skapar Avallone redan från början en mytisk labyrint av olikstora rum för sitt breda och flerskaliga epos. Denna arkaiska, presociala botten återvänder hon till då och då, liksom för att ta avstamp i något urgammalt och kunna återvända med nya krafter till det samtida virrvarret av mänskliga begär, rutiner och varor. Under de gamla byggnaderna inne på det tio kvadratkilometer stora stålverksområdet bor horder av missbildade, ljusskygga katter. Det finns en strand full av tång och skrot där en av flickorna har sex för första gången. En gammal lekstuga blir en miniatyrutopi som hyser en gåtfull poetisk betydelse.

Mellan hyreshusens lägenheter, liknade vid gravnischer för urnor på en kyrkogård, och havets vidd, finns den värmeflimrande Via Stalingrado, barerna, badhytterna där ungdomarna hånglar, affärerna och det större vägsystemet där Milanoskyltade lyxbilar rusar förbi. Allt sammantaget en rå och förförisk verklighet.

Anna och Francesca skapar en de snygga tjejernas symbios som utesluter de alldagliga. Här skildras en ungflicksvärld vars hierarkier liknar gangstervärldens. Var och en som försöker hävda något bortom makt och underkastelse avfärdas som tönt. Dock finns den litet rultiga Lisa i fonden, hon som visar sig skriva på en roman som kanske är den vi läser, samt den handikappade Donata som är en viktig gestalt eftersom den rådande kärlekslösheten blir särskilt tydlig i förhållande till henne: ”Anna var säker på att hon aldrig skulle ha varit ute om hon hade varit Donata. Så fort som möjligt skulle hon ha kastat sig utför trapporna med rullstolen.”

De unga männen, framför allt Annas storebror Alessio och dennes vän Mattia, är potenta och attraktiva i sin ständiga kraftutveckling, men de saknar framtid. Alessio jobbar på stålverket, en miljö Avallone skildrar med entusiasm och tung konkretion, men hans tidigare kärlek Elena tillhör ett annat samhällsskikt och kan inte nås.

Författaren lämnar öppet hur det skall gå för Anna och Francesca. Övrigas öden skall inte avslöjas här. Romanen blandar mörker med hopp och väl är det, för den hade annars kunnat bli litet socialrealistiskt statisk. Ibland känner man att det moraliska fokus Avallone inbjuder till blir kategoriskt tudelat: antingen ett förhärligande av det vulgära eller ett förakt, som om det bara fanns över och under, eller som om klassbegreppet handlade om varats djupaste väsen. Därför riskerar texten ibland att kopiera den fångenskap den bekämpar.

Allt, eller det mesta, räddas dock av författarens kärlek till sin värld. Hon kan det hon berättar om. Visserligen är stilen anpassad efter en läsarförväntan som dikterar att det berättade skall upplevas som ett av berättandet oberoende skeende, en sorts verbal film. Ändå blir det bra därför att hon rör sig så vitalt mellan olika tempus och perspektiv och skalor. Den litterära formen säger ja till livets mångfald.