Tusentals amerikaner marscherade så sent som i december 2014 genom Washington D.C. På plakaten stod textat saker som ”Black lives matter” (svarta liv räknas) och ”Don’t shoot!” (skjut inte!). Målet var att protestera mot polisbrutalitet, och ge någon form av upprättelse åt de unga oskyldiga afroamerikaner som mördats på senare år. Män som Treyvon Martin, 17, som sköts av en frivilligvakt i Florida, 18-årige Michael Brown som dödades av en vit polis i Ferguson eller 22-årige Oscar Grant, som sköts till döds av polis i Oakland.
Den suggestiva filmen Selma tar oss visserligen med till en helt annan tid, 1965, då Martin Luther King ledde kampen för allmän rösträtt, något som ännu förvägrades många av landets svarta medborgare. I den rådande kontexten känns filmens skildring av politisk medborgarrättskamp ändå skrämmande aktuell.
Jag ser Selma i en tid då 20000 svenskar deltagit i en demonstration i Kärrtorp mot rasism och nazism.
Knappt ett år efter det att modiga präster i Jönköping låtit kyrkklockor ringa, i varning för fara, då Svenskarnas parti marscherade genom staden.
Ett stort frågetecken i samband med årets Oscarsgala var varför David Oyelowo inte ens var nominerad i kategorin bästa huvudroll, för sin strålande insats som Martin Luther King i Selma. Det undrar jag också, trots att filmen är allt annat än en enmansshow. Hela den skickliga ensemblen gör minnesvärda insatser, inklusive rapparen Common (Oscarbelönad för ledmotivet Glory) och Operah Winfrey, som också varit med och producerat filmen.
Tom Wilkinson är intensivt närvarande i rollen som USA:s president, som in i det sista vacklar och stretar mot i rösträttsfrågan trots att allt fler svarta medborgare dödas. Även Tim Roth övertygar stort som Alabamas rasistiska guvernör.
I filmens inledning står Martin Luther King framför spegeln och kämpar med kravattknuten inför utdelningen av Nobels fredspris. I nästa scen står vi inför en helt annan verklighet: En kyrka för svarta sprängs i luften av vita Ku Klux Klan-extremister, och fyra flickor dödas. Året är 1964, pastor King från Atlanta predikar icke-våld och vinner presidentens öra på grund av sin stadsmannamässiga, reformistiska framtoning – i kontrast till den mer militante medborgarrättskämpen Malcolm X. Då presidenten ändå inte inser vikten av att omedelbart agera hårdare i rösträttsfrågan, tvingas Martin Luther King ta saken i egna händer.
Färden går till staden Selma, Alabama, där hälften av invånarna är svarta, men bara två procent fått det tillstånd som krävs för att rösta. Därmed nekas de en mängd medborgerliga rättigheter, som att sitta i en jury.
Selma ger oss en ovärderlig detaljerad inblick i de diskussioner och dilemman som föregick rösträttsmarschen. Vi lär oss också mer om det motstånd demonstranterna stötte på. I en magnifik scen på en bro stoppas 525 marscherande svarta demonstranter. Polisbrutaliteten kablas ut till miljontals tv-tittare. Snart strömmar präster och andra vita sympatisörer till från hela landet för att delta i nästa marsch. Tillsammans har de ett amerikanskt problem att lösa.
.
Titta också på:
Black power mixtapes 1967–1975 (Göran Hugo Olsson, 2011)
Free Angela and all political prisoners (Shola Lynch, 2012)
Last stop Fruitvale station (Ryan Coogler, 2013)
Läs också: Veckans filmer 6 mars
