Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: "I min lilla värld carpar ingen diem"

I en biografsalong någon gång innan jul: trailern till den hyllade svenska filmen Jätten går på innan Bridget Jones baby.  Bredvid mig sitter två helt vanliga kvinnor i 32-årsåldern och tittar tyst på när den gravt missbildade huvudkaraktären kliver över ett landskap till westerninspirerad musik. När trailern är slut säger den ena av kvinnorna med största möjliga trötthet i rösten: ”Det där är en sån där film som kommer få en guldbagge, så jävla konstig är den.” Hennes vän instämmer med eftertryck.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag log, eftersom kvinnan förstås hade rätt. Något mer självklart än att Jätten skulle prisas finns inte. Jag log också eftersom alla i mitt liv är helt överens om att filmen är fantastisk, långt innan de har sett den. Det råder en konsensus i min värld, lite som i en kommunistisk diktatur. Alla går på samma filmer (Manchester by the sea), läser samma böcker (de på DN:s kritikerlista), lyssnar på samma musik (First aid kit), äter samma mat (koreansk)...  Ett simpelt biobesök fick mig nu att återigen tänka på vilken liten värld jag tillhör. Avgrunden mellan mig och 32-åringarna växte i salongen och blev till ett oövervinnerligt gap. ”Hur ska vi någonsin kunna mötas?” tänkte jag. ”Vad kan jag göra? Sträcka ut en hand i mörkret? Fråga om vi ska ta en fika efteråt?” I nästa ögonblick sansade jag mig. De kanske skulle börja häva ur sig floskler á la ”Carpe diem!” eller börja orera om att alla invandrare är våldtäktsmän, man vet ju aldrig. Kanske har de läst en bok om hur man blir lycklig på två dagar.

Apropå avgrunder säger min son att man skulle bli fett cool i skolan om man var homo. Nästan alla killar i hans högstadieklass hade toppbetyg och diskuterade genusteorier i sina mobilappar. Det fanns några tjejer som rökte (cigg) och en kille som var ett år yngre tittade kaxigt på honom, läskigare än så blev det aldrig. I mitt hus luktar det alltid fräscht i trapphuset. Ingen taggar i hissen. En gubbe i huset skriker på sin fru ibland, och det tycker jag är otäckt, annars är det tyst. Samtidigt i en annan del av staden: skadegörelser, trakasserier, skolk, droger. Min kompis går till en psykolog på vårdcentralen i sin förort. Psykologen berättar om alla andra psykologer som slutar för att de inte orkar träffa folk med riktiga problem. De vill till ett område där människor lider av stress eller går igenom en tuff skilsmässa. Mitt område? Är det här de vill vara? Är de säkra på det? Där alla kvinnor har likadana byxor och betalar hundratrettionio kronor för en lunch. En gång kräktes jag i min handväska, men det har nog ingen annan i mitt hus gjort.

  Okej, Jätten var väldigt originell och hade några bra scener. Men åt Bridget Jones baby skrattade vi som galningar, både jag och kvinnorna som satt bredvid.