Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/11

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara överlevde Estonia - berättar om livet efter tragedin

Det är en sak att överleva. En annan är att leva vidare. Sara Hedrenius var bara 20 år när hon var med om en av de värsta katastrofer som drabbat Sverige. – Efteråt var jag rädd för att jag aldrig skulle må bra igen, säger hon.

Den 28 september 1994. Tio dagar tidigare hade Sverige gått till val. S stod som segrare, Ingvar Carlsson skulle tillträda och Carl Bildt (M) var avgående statsminister. Men de svarta rubrikerna skulle komma att handla om annat än efterspelet efter valet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Klockan 02.59 kom TT-flashen :Estonia sjunken.

 

Sara Hedrenius var med på fartyget och en av dem som överlevde katastrofen.

– Efteråt fanns en jätterädsla för att jag aldrig skulle kunna må bra igen. Ska det vara så här för alltid? säger hon när vi träffar henne på Röda korset i Göteborg.

Sara ger ett tryggt och varmt intryck. Berättar rakt och utan omsvep, men har en tydlig integritet. I dag är hon tvåbarnsmor och bor med sin familj utanför Göteborg.

Hon är en erfaren yrkeskvinna med en lång meritlista. Arbetar för svenska Röda korset. Har läst psykologi med inriktning på psykotrauma och skrivit flera böcker i ämnet. Satt med i krisgruppen som granskade Estoniakatastrofen och har arbetat med krisstöd i olika sammanhang, som i Norge efter terrordåden 2011 och nu senast med den stora skogsbranden Västmanland.

Men då, hösten 1994, hade Sara precis slutat gymnasiet . Hon var på väg hem till Stockholm efter att ha besökt sin pappa i Estland. Dagen efter skulle hon upp och jobba.

Sara reste så billigt hon kunde, hade ingen hytt utan tänkte sova på en soffa i cafeterian på båten.

– Min första reaktion när jag märkte att någonting var fel var att jag mådde fysiskt illa och blev väldigt, väldigt stressad. Jag tänkte att det kunde vara riktigt allvarligt och tog in bilden att båten kunde sjunka och att jag skulle kunna dö. Jag började resonera med mig själv i mitt huvud. Fattade beslut och övervägde möjligheter.

I boken "Krisstöd vid olyckor, katastrofer och svåra händelser", som Sara Hedrenius skrivit tillsammans med sin kollega Sara Johansson, beskriver Sara hur hon står bredvid sig själv och observerar det som händer henne.

"Vaknar och mår illa. På en sekund förstår jag att något är fruktansvärt fel, börjar genast ta mig ut. Ingen annan rör på sig. Ser krossat glas och känner hjärtat bulta. Rör mig framåt. Det går fort och långsamt på samma gång. Rör mig med lätthet, men scenen situationen är overklig. Tankarna börjar rulla fram. Illamåendet bekräftar att det är verkligt. Konstaterar att det här är allvar, jag kan dö.

Lite senare. Nu är jag ute. Finns inget mer jag kan göra just nu. Lite mer fokuserad. Hela situationen känns seg samtidigt som hela kroppen känner att det sker inte går att stoppa, det bara fortsätter, är oundvikligt. "Pratar högt " med mig själv inne i huvudet - det är som om jag hör mig själv prata. Resonerar och försöker lugna mig, men erkänner att det inte finns något att göra. Så fruktansvärt rädd.  Kontrollerad i kroppen och kan fortfarande tänka, men vad hjälper det? Andas korta andetag och känner en millisekund hur fruktansvärt rädd jag är i hela kroppen. Nästa sekund är det som jag är med i en film, det känns inte verkligt. Så här kan man inte gå på en båt. Fast jag vet det är verkligt.

Ännu senare. Har fruktansvärt ont och fokuserar på att stå ut, att överleva. Är inte rädd längre. Konstaterar och resonerar kallt om riskerna. Ser andra döda runt omkring mig, tänker att jag inte tycker det är konstigt med döda människor."

Att människor reagerar rationellt vid olyckor är vanligt, berättar Sara. När hot är övermäktiga och skräcken bottenlös, förändras medvetandet och vårt sätt att ta in information.

Sara gjorde upp en handlingsplan i sitt huvud och blev lugnare av att ha den att hålla sig till.

– Jag lämnade cafeterian och tog mig två våningar upp för att komma ut på däck. Andra tänkte kanske att den här båten inte kunde sjunka eller väntade på larm. Men med den kunskapen jag har i dag hade jag handlat annorlunda. I dag hade jag uppmanat folk att ta sig ut från cafeterian direkt. Nu var vi bara ett fåtal som kom ut på däck. De andra var kvar i båten.

Sara stod på däck när Estonia var på väg att sjunka. Där mötte hon Kent Härstedt. De bestämde sig för att hjälpa varandra och när de klättrade över relingen frågade han om de skulle äta middag i Stockholm veckan därpå. Under hela den dramatiska natten, från att de sköljdes ned från fartyget i det iskalla vattnet, till att de lyckades kravla sig upp på en räddningsflotte i väntan på hjälp, samarbetade de. Fysiskt och psykiskt kämpade de sedan för sina liv tillsammans innan hjälpen kom efter dryga fem timmar.

Båda har sagt att det var tack vare samarbetet de lyckades överleva. Efteråt beskrev Kent Härstedt det som att änglarna varit på deras sida.

Någon månad senare och under hård mediebevakning blev det en middag på krogen. Romansrykten, som visade sig vara helt ogrundade, florerade.

 

Historien om hur Sara och Kent lyckades överleva katastrofen har blivit till en sannsaga som upprepas gång på gång. Mitt i all tung sorg fanns det en historia med lyckligt slut att hålla sig till. De kunde tydliggöra vad som hände den enskilda människan, sätta ord på det ofattbara och underlätta för var och en att ta in vad som hänt. Visa att det finns hopp även i det fasansfulla.

För även de som inte hade någon personlig anknytning till katastrofen skakades om. Hela Sverige hamnade i ett chocktillstånd.

– Jag ställde upp på intervjuer för att jag ville berätta om vårt samarbete och att det var fler som hjälpte varandra. Det där med att ensam är stark är bara dumheter. Jag tänker att det är en tröst för anhöriga att veta att de deras nära kanske inte var helt ensamma. För tillfriskande är det också viktigt att få stöd av varandra, av de som varit med eller de som förlorat anhöriga.

 

Att överleva är en sak. Hjärtat slår. Man andas. Blodet syresätts. Men att leva vidare efter att ha gått igenom det inferno som Estoniakatastrofen innebar kan te sig omöjligt.

Innan katastrofen funderade Sara Hedrenius på att plugga vidare. Hon ville jobba med människor på något sätt.

Efter katastrofen var minnesbilderna påträngande. Livet stannade upp, men rullade ändå på. Hon gick till en psykolog "Mest för att mamma ville det, men jag tyckte det var bra sen."

– Jag kände det som om jag levde på den där båten hela tiden. Jag hade svårt att sova. Kunde inte koncentrera mig och hade humörsvängningar. Det kändes som jag bara stod och stampade.

Hon bar på en stark rädsla för att hon aldrig skulle må bra igen och det skulle ta några år innan hon fick tillräcklig distans till det som hänt henne.

– Då tog det inte så mycket energi från mig längre. Jag kom på att jag ville läsa psykologi och eftersom jag reflekterat mycket kring stöd vid kriser, både vad samhället gör och vilket stöd individen får, blev det den inriktningen.

Hon träffade sin blivande man. De fick två barn. Flyttade till en gård utanför Göteborg, för att komma nära naturen och kunna ha hästar.

En återkommande smärta i armen finns kvar, men annars känner hon sig hel igen och tycker att hon kan sortera i det som hänt och lära sig av det.

Rädslan för döden lämnade hon i Östersjön.

– Jag är inte rädd för själva döden, men rädd för att dö och försvinna från mina barn.

Mycket har hänt under de 20 år som gått. Estoniakatastrofen skedde efter mordet på Olof Palme, men innan brandkatastrofen i Göteborg, elfte september-dåden, tsunamin, terrordåden i Norge.

Och även om samhället i stort blivit bättre på att hantera svåra händelser lever många myter om hur människor ska reagera vid en kris kvar: Man ska prata om det. Man ska inte börja jobba för tidigt.

– Det finns många olika sätt att reagera. När vi arbetade med människor som drabbats av tsunamin märkte vi att många män köpte motorcykel och grejade med den. Eller snickrade på huset. Det kan vara ett sätt att bearbeta vad som hänt, men det så kallade kvinnliga sättet att hantera svåra saker har ofta fått tolkningsföreträde.

Ändå finns det i dag mycket mer kunskap om vad som ska göras och vad som inte ska göras för människor i kris.

Sara fick stöd direkt efter katastrofen, men saknade ett mer långsiktigt stöd från samhället – en kontaktperson som finns över tid. Någon som kan lotsa och leda människor rätt och säkerställa att man får sina rättigheter tillgodosedda. En sådan funktion saknas fortfarande.

Men beredskapen har förbättrats och i de flesta kommuner finns dag särskilda krisgrupper för akuta skeden.

Den mest framträdande kritiken mot samhällets agerande vid Estoniakatastrofen är hur efterspelet sköttes - att de döda inte togs upp ur havet.

De anhöriga fick först besked från regeringen att omkomna och/eller fartyget skulle bärgas. Men det löftet bröts. I stället skulle Estonia övertäckas med betong. Det gjordes aldrig.

Lennart Berglund, ordförande i Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga, SEA, säger att det som gör allra mest ont är att kropparna inte bärgades.

– Det svåraste att de inte tog hand om de som låg kvar, säger han. Det kan vi aldrig komma över. Hur kunde de få för sig att inte bärga kropparna? Hur kunde de inte förstå att det skulle ligga kvar hos oss i evig tid? Det är det stora problemet för efterlevande. Man tar hand om de omkomna. Det finns inget annat.

Socialdemokraten Mona Sahlin (S), som under en period ansvarade för Estoniafrågorna inom regeringen, är den som efteråt tydligt sagt att hon tycker beslutet var fel. Men det är ingen tröst menar han.

– Nej, inte alls. Det är snarare: vad var det vi sa.

 

Delaktighet i beslut om vad som händer med ens nära efter en dödsolycka är helt grundläggande för krisstöd, menar Sara Hedrenius.

– Att Sverige lämnade de omkomna i fartyget på havets botten är väldigt märkligt. Att det ens kom på fråga. Det är det absolut största misstaget. Sedan utsåg man ett etiskt råd som skulle avgöra om båten skulle bärgas eller ej. Då fråntog man den rätten för de anhöriga, säger hon.

I dag finns en helt annan syn på drabbade och deras förmåga att resonera och fatta viktiga beslut.

– Vi vet att man trots förlamande sorg eller chock fortfarande kan tänka och har rätten att fatta viktiga beslut, även om särskild hänsyn behöver tas i dialogen.

Estonia sjönk på internationellt vatten. Sverige, Finland och Estland är överens om att gravfrid ska gälla på platsen. Fram till 1998 hade Sjöfartsverket uppdraget att bevaka olycksplatsen/gravplatsen. Isbrytaren Ale fanns stationerad där. Nu sköter Finland övervakningen genom radar och har ett samarbete med den svenska kustbevakningen.

SEA har kontakt med runt 300 familjer som drabbades av katastrofen. Föreningens arbete är inriktat på att få större klarhet i vad som hände. Varför Estonia sjönk och hur det gick till.

– Det kommer vi att fortsätta med tills vi vet, säger Lennart Berglund. Vi måste få vetskap.

Lennart Berglund miste sina svärföräldrar, hans barns morföräldrar i katastrofen. Familjen besöker regelbundet minneslunden på kyrkogården i Borlänge där skulpturen Bruten våg finns till minne av dem som omkom i Estoniakatastrofen.

– Vi samlas där på födelsedagar och årsdagar. Jag vet att det är många som kommer dit. Det finns ofta blommor där, säger han.

I samband med 20-årsdagen efter förlisningen kommer de anhöriga att framföra krav på en ny utredning. De har tagit reda på metoder om hur man kan dokumentera och tekniskt utvärdera vraket.

Men enligt Försvarsdepartementet, som ansvarar för frågor som rör Estoniakatastrofen, är det inte aktuellt med någon ny utredning. De uppger att de studier som har genomförts bekräftar den internationella haverikommissionens (JAIC) slutsatser om orsaken till M/S Estonias förlisning.

 

Nästa söndag är det exakt 20 år sedan Estonia förliste. En minnesceremoni ska hållas vid minnesmonumentet på Djurgården.

Sara Hedrenius kommer att resa till Stockholm och vara med vid en minnesstund i Katarina kyrka och kanske gå till minnesmonumentet.

– Jag vill vara med för att jag tycker det är viktigt att vara tillsammans. För min personliga del för att jag överlevde och för att det är fint att uppmärksamma alla de som inte överlevde.

Och jodå. Hon har fortfarande kontakt med Kent Härstedt då och då.

Fakta: Sara Hedrenius

Ålder: 40 år

Familj: Man två barn, 10 och 13 år

Gör: Sakkunnig i krisstöd på Svenska Röda Korset

Bor: Utanför Kungsbacka

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.