Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vår förhoppning är att händelserna i Husby öppnar för en nödvändig diskussion om det egna ansvaret och om hur vi främjar ett samhällsklimat som tydligt skiljer mellan rätt och fel, skriver debattörerna.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Samhället kan inte ta ansvar för allt

Vi kan förstå att unga känner en ilska och frustration men att göra sin röst hörd genom hot, skadegörelse och andra våldsyttringar kan vi aldrig acceptera, skriver bland andra Caroline Szyber (KD).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

De senaste dagarnas händelser i Husby skakar hela Sverige. Även i Göteborg såg vi i höstas hur känslorna kring kränkningarna på Instagram gavs uttryck i form av kravaller. Vi kan förstå att unga känner en ilska och frustration men att göra sin röst hörd genom hot, skadegörelse och andra våldsyttringar kan vi aldrig acceptera.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sverige är troligtvis världens mest jämlika land. Vi har ett av världens minsta lönegap, fri utbildning och för dem som av olika skäl inte klarar studierna finns omskolning och vidareutbildning. Vi har skattefinansierad vård, äldre- och barnomsorg. Så ska det fortsätta att vara. Trots det väljer några att sätta eld på grannens bil och slå sönder kvartersbutiken för att få uppmärksamhet och mer rättigheter av ”samhället”. Det är samhället som avkrävs ansvar. Samhället är dock inte i första hand staten, samhället är människorna som lever i det, enskilda personer, familjer, föreningar och företag. Det är människor som tar personligt ansvar för sina egna handlingar och sina medmänniskor som Sverige behöver mer av.

Försvarar kravallerna

Vår första känsla är empati med de människor som vaknat till chocken av att se sin bil utbränd eller den egna butiken sönderslagen. Vår andra känslan är upprördhet. Upprördhet över att människor förstör för sina medmänniskor. Men också upprördhet över deras försvarare. För vad ska de annars kallas, de vänsterdebattörer och andra som rycker ut och försvarar kravallerna i Husby med att detta skulle vara ”samhällets fel”? Här ställs verkligen frågan om ansvaret för våra egna handlingar på sin spets. Ska vi enas om att allt är samhällets fel eller ska vi i stället försöka bli eniga om att människor bär ett eget ansvar för sina gärningar? Svaret på frågan är långtifrån betydelselöst. Tvärtom. Den stora risken med att acceptera vänsterns samhällsanalys, där allt som sker förklaras med sociala och politiska orsaker, är att vi skapar ett samhälle där människor i alla lägen kan avsäga sig sitt eget ansvar.

Grunden för rättssamhället är att staten ansvarar för upprätthållandet av lag och ordning. De ansvariga ska lagföras och ställas inför rätta. Polisen ska vara närvarande för att bygga långsiktigt förtroende hos medborgarna och för att skydda dem vid akuta situationer. Det allmännas roll är tydlig. Men vi måste också våga diskutera var gränsen går för samhällsansvaret. Vi måste kunna tala om individens och föräldrarnas ansvar. Människan är förnuftig och kan välja mellan att göra bra och dåliga saker. Så låt oss vara tydliga, vad som är etiskt och moraliskt rätt respektive fel avgörs inte av tillgången på arbeten och fritidsaktiviteter.

Ett personligt ansvar

Att vara socialt utsatt och arbetslös är en svår och påfrestande tillvaro. Men det leder inte automatiskt till att du slänger sten mot kvartersbutiken. Ungas känsla av maktlöshet förtjänar att tas på allvar men avsaknaden av en fritidsgård berättigar inte till att tända eld på grannens bil. Våldsverkarna i Husby ska ställas inför rätta. Punkt slut. För Husbybornas skull och för rättvisans skull. Bortförklara inte det personliga ansvaret. Empatin ska vara med de människor som vaknar upp i ett kvarter som förändrats totalt över natten.

Föräldrarnas roll måste också uppvärderas. De har både en möjlighet och ett ansvar att ge barn och unga sunda normer och värderingar. Utan vuxna som är närvarande och vågar säga ifrån på hemmaplan blir det gatans lag som får råda. Barns och ungas uppväxtvillkor är det allra viktigaste och där har föräldrarna en unik roll. Det står inte i kontrast till kampen mot sociala orättvisor eller behovet av tydlighet från rättväsendets sida, tvärtom. Det finns ingen quick-fix för det som nu händer i Husby men genom att uppvärdera föräldrarnas roll förhindrar vi att det händer igen.

Ett gemensamt ansvar

Vår förhoppning är att händelserna i Husby öppnar för en nödvändig diskussion om det egna ansvaret och om hur vi främjar ett samhällsklimat som tydligt skiljer mellan rätt och fel. Vi hoppas också att föräldrarnas ansvar och samhällets stöd till familjer hamnar i strålkastarljuset. Det handlar inte bara om att säga ifrån när saker går snett utan minst lika mycket om att ta sig tid och att vara förebilder. Barn behöver vuxna som vågar vara vuxna. I alla miljöer där barn befinner sig. Skrota uttrycket ”mina barn och andras ungar”. Vi har ett gemensamt ansvar för samhället. Det är tillsammans vi löser problemen, inte genom att peka finger åt det offentliga.

Caroline Szyber (KD)

riksdagsledamot och rättspolitisk talesperson

Magnus Jacobsson (KD)

kommunalråd, Uddevalla

Peter Kullgren (KD)

kommunalråd, Karlstad

Ebba Busch (KD)

kommunalråd, Uppsala

Charlie Weimers (KD)

kommunalråd, Hammarö

Andreas Sturesson (KD)

kommunalråd, Jönköping

David Lega (KD)

kommunalråd, Göteborg