Filmen inleds med textplattan ”På den här platsen frihetsberövas människor i väntan på utvisning”.
Vi befinner oss i Migrationsverkets så kallade Förvar i Flen. Den ryska kvinnan Aina har hållits inspärrad i sex månader. Ändlösa dagar fyllda av förtvivlan och tristess.
Varför denna plågsamma väntan på att skickas hem till Ryssland? Polisen satsar på en utmattningsmetod för att få Aina att lämna ut uppgifter om sin make och sina barn som håller sig gömda någonstans i Sverige och som också ska utvisas.
Byråkraterna på Migrationsverket använder sig av ett orwellskt nyspråk. Detta är ett Förvar och inte ett fängelse.
De som jobbar på Förvaret är tjänstemän, inte vakter/kriminalvårdare. De som frihetsberövats är förvarstagna, inte fångar. I realiteten är det ingen som helst skillnad.
Shaon Chakraborty och Anna Persson har gjort en dokumentär i Frederick Wiseman-stil. Ingen speakerröst. Inga förklaringar. Kameran är objektivt registrerande. Vi som tittar får dra våra egna slutsatser.
Det är på både gott och ont, till exempel vill jag veta mer om 20-årige killen Sami.
Han behärskar det svenska språket, han har som det verkar inget kriminellt förflutet, han har uppenbarligen bott i Sverige i flera år. Varför Migrationsverket vill utvisa Sami får vi inget svar på i filmen.
Statstjänstemannen Sophie försöker vara kompis med alla och sprida god stämning omkring sig.
Försök att tänka positivt, säger Sophie till de förvarstagna. Inte så värst enkelt under rådande förhållanden.
När något väl händer så händer det väldigt snabbt. Utan någon som helst förvarning blir det blixttransport till ett chartrat flygplan, för verkställandet av utvisningen.
Lika plötsligt och oväntat kan en förvarstagen få beskedet Du är en fri man. Packa ihop dina grejer och ge dig av. Tåget går om en timme.
