Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Så fungerar en flygförbudszon

Det finns både goda och dåliga erfarenheter av flygförbudszoner, bland annat från Irak och forna Jugoslavien.

Naturligtvis måste de länder och organisationer som står bakom flygförbudet ha militära muskler nog att upprätthålla det. I fallet Libyen handlar det om FN-sanktionerade styrkor från Nato. Precis som i Bosnien och Irak på 1990- och i början av 2000-talet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För att kunna övervaka det libyska luftrummet och hålla Gadaffis flygvapen på behörigt avstånd har Nato tillgång till flygbaser i södra Italien och på Cypern. Hangarfartyg i Medelhavet är ytterligare en möjlighet.

Det är utformningen av denna övervakning som ledarna för de tongivande Nato- och EU-länderna nu ska diskutera vid lördagens möte i Paris. Ett eventuellt militärt anfall mot Libyen står också på dagordningen.

Det finns goda erfarenheter flygförbudszoner i modern tid. En sådan zon gällde i tolv år över norra Irak. Den gjorde det möjligt att bilda en kurdisk autonomi, som under Saddamregimen i praktiken fungerade som en självständig stat.

En liknande typ av flygförbud fanns i delar av Bosniens och Kroatiens luftrum mellan 1993 och 1995. Zonerna upprättatdes bland annat i Kroatien 1992 och runt Mostar i Bosnien-Hercegovina 1994.

Den flygförbudszon som rådde över Srebrenica i Bosnien 1995 hjälpte dock inte att förhindra massakern i staden.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.