Naturligtvis måste de länder och organisationer som står bakom flygförbudet ha militära muskler nog att upprätthålla det. I fallet Libyen handlar det om FN-sanktionerade styrkor från Nato. Precis som i Bosnien och Irak på 1990- och i början av 2000-talet.
För att kunna övervaka det libyska luftrummet och hålla Gadaffis flygvapen på behörigt avstånd har Nato tillgång till flygbaser i södra Italien och på Cypern. Hangarfartyg i Medelhavet är ytterligare en möjlighet.
Det är utformningen av denna övervakning som ledarna för de tongivande Nato- och EU-länderna nu ska diskutera vid lördagens möte i Paris. Ett eventuellt militärt anfall mot Libyen står också på dagordningen.
Det finns goda erfarenheter flygförbudszoner i modern tid. En sådan zon gällde i tolv år över norra Irak. Den gjorde det möjligt att bilda en kurdisk autonomi, som under Saddamregimen i praktiken fungerade som en självständig stat.
En liknande typ av flygförbud fanns i delar av Bosniens och Kroatiens luftrum mellan 1993 och 1995. Zonerna upprättatdes bland annat i Kroatien 1992 och runt Mostar i Bosnien-Hercegovina 1994.
Den flygförbudszon som rådde över Srebrenica i Bosnien 1995 hjälpte dock inte att förhindra massakern i staden.
