Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Rothsteins resonemang om Saab brister

Bo Rothstein har en intressant poäng i att de som arbetar i ett företag har den bästa kunskapen om verksamheten. Resonemanget att de anställda ska ta över Saab brister dock på flera punkter, skriver Lars Henriksson i en replik.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I sin artikel 7 januari tar Bo Rothstein upp en av de märkligaste aspekterna på Saabkrisen: de blåögda förhoppningar som de anställdas organisationer haft på att olika mer eller mindre fantasifulla kapitalister. Rothstein förespråkar i stället att de anställda själva tar över Saab och driver bilproduktionen vidare. Ingången är intressant och viktig: det är vi som arbetar i företagen som har den bästa kunskapen om verksamheten och det största intresset av att undvika att de läggs ner.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hans förslag – som han klokt nog garderat med förutsättningen att Saabledningens optimistiska bedömning stämmer – är dock av flera skäl inte realistiskt.

Det är möjligt att GM lägger ner Saab av inskränkthet, slarv eller okunskap men mer troligt att det beror på en bedömning av vinstutsikterna. Överkapaciteten i branschen är stor och kapitalkoncentration är ett av kapitalismens grunddrag. Saab är bara det senaste i raden av små biltillverkare som köpts upp av större koncerner och lagts ner.

Missar produktionens innehåll

Men framför allt brister realismen i att Rothstein, liksom de flesta andra, inte tar med produktionens innehåll i resonemanget. Ekonomisk verksamhet borde inte vara ett självändamål utan hänsyn till om det som kommer ut är bra eller dåligt, skadligt eller nyttigt eller rent av hotar vår gemensamma överlevnad.

Klimatfrågan ställer oss inför kravet att genomföra den största omställningen i mänsklighetens historia. Den massbilism som finns i dag är i det perspektivet inte hållbar och om bilindustrins förhoppningar blir verklighet kommer dess fortsatta expansion att accelerera fossilförbränningen bortom sans och vett, allt tal om miljöbilar till trots. En fortsatt fastlåsning vid detta transportsystem är därför inte möjlig och kommer, förr snarare än senare, att hota jobben inte bara på Saab.

Lyckligtvis behöver bilindustrin inte sitta fast i detta. Med sin expertis inom mängder av områden, sin finslipade kunskap om massproduktion och ständiga modellbyten är den som gjord för att ställas om till snart sagt vilken produktion som helst. Att i dagens krissituation inte utnyttja detta fantastiska system för utveckling och massproduktion av avancerad teknisk utrustning utan låta det tyna bort i en dömd verksamhet vore ett oansvarigt slöseri med tillgångar.

Ägandet och makten över industrin är avgörande om en sådan omställning skall ske, men det räcker inte. Det som avgör vad som produceras på en kapitalistisk marknad är inte vad det finns behov av utan vad det finns /köpkraftiga behov/ av. Därför kan marknaden förse en parasitär överklass med ett oändligt urval av lyxbilar – att några av de mest absurda av dessa framhållits som möjliga hopp för Saab säger mycket om perspektivlösheten – men misslyckas med att ordna hållbara transportsystem eller förnybar energi för den stora majoriteten av mänskligheten. Så länge detta system bestämmer vad som är lönsamt att tillverka spelar det mindre roll vem som äger fabrikerna. Samhället behöver därför garantera avsättningen genom att fatta politiska beslut om omställning. Utrustning för förnybar energi och satsning på hållbara transportsystem borde vara två självklara spår att växla in bilindustrin på innan den styckas i bitar eller dumpas vid vägkanten för att rosta sönder.

Statliga investeringar avgörande

Möjligen uppfyller jag med detta bilden av den radikala vänster som Rothstein avfärdar som planekonomiska drömmare, men en sak är klar: de flesta stora tekniska förändringar i vårt land har blivit möjliga genom statliga investeringar, från kanalbyggen över järnvägar och telefonnät till bilsamhället och mobiltelefonin. Och så länge en rad storföretag vuxit sig feta på detta har få opponerat sig mot denna form av planekonomi ...

Skall en sådan förändring bli möjlig krävs att vi anställda, precis som Rothstein påpekar, slutar vänta på att någon välvillig kapitalist skall rädda oss och i stället börjar formulera ett självständigt alternativ.

Och det brådskar, både för klimatet och jobben.

Lars Henriksson

Volvoarbetare