I debatten om vad vi nu kan kalla "Kölnsyndromet" är det många som har ställt sig undrande till det argument som har lanserats av en rad feministiska och vänsterpolitiska debattörer, nämligen att vad som skett där (och på andra platser också i Sverige), inte kan förklaras med bakgrund i den kultursfär som förövarna är sprungna ur. Med hänvisning till att övergrepp på kvinnor också förekommer i länder som Tyskland och Sverige har man hävdat att förklaringen i stället ligger i de allmängiltiga patriarkala strukturerna. Man hör här ekot från Gudrun Schymans berömda så kallade "Talibantal" som hon höll då hon var partiledare för Vänsterpartiet 2002. En uppmärksammad formulering i detta tal var att när det gäller könsförtrycket så är det "samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige."
För många är detta resonemang obegripligt. Naturligtvis förekommer det övergrepp på kvinnor av män i alla samhällen, men att det inte skulle vara någon skillnad i kvinnoförtrycket mellan säg Saudiarabien och Danmark är för många en absurd idé. Vad som kan vara värt att påpeka är att denna ovilja eller oförmåga att göra distinktioner mellan samhällsystem inte är något nytt för den politiska idévärld som Vänsterpartiet företräder. Under mellankrigstiden, när hotet från fascismen efter Mussolinis maktövertagande i Italien 1927 stod klart, resonerade Vänsterpartiets företrädare på ett likartat sätt.
Under mellankrigstiden handlade detta inte som nu om könsförtrycket, utan om utsugning av arbetarklassen. Ställda inför hotet från fascism och senare nazism proklamerade Vänsterpartiets föregångare 1928 sin uppslutning till den så kallade "klass mot klass"-politiken. Tankefiguren i denna politik var att arbetarklassen var exploaterad under kapitalismens ekonomiska strukturer, varför det inte gjorde någon skillnad om exploateringen försiggick under fascistisk diktatur eller under en liberal demokrati.
Det strukturpolitiska tänkandet gjorde att man inte förmådde göra någon distinktion mellan hur förtryckt arbetarklassen var under demokrati eller diktatur, det vill säga det var "samma norm, samma strukturer, samma mönster" som man ansåg upprepades i såväl Mussolinis Italien som i Skövde och i Düsseldorf. Resultatet av denna politik, som man vidhöll ända till 1936, var att kommunisterna vägrade stödja de krafter, främst socialdemokratin men också den liberala borgerliga centern, som kunde ha räddat Tyskland undan nazismen.
Det är alltid svårt att skriva historia baklänges men det är mycket som talar för att om dåtidens vänsterpartister valt att resolut stödja de partier som försvarade den tyska demokratin så hade nazister inte kunnat ta makten.
Vänsterfeministernas ovilja att se någon artskillnad mellan kvinnoförtrycket i diktaturerna i Nordafrika eller Mellanöstern och Sverige ligger således helt i linje med "klass mot klass"-politikens oförmåga att se att demokrati och rättsstat gjorde någon skillnad för arbetarklassen ställning. Nu som då innebär detta tänkande i överordnade strukturer att vänstern står utan någon effektiv moteld gentemot de krafter man säger sig vilja bekämpa.
För en majoritet av befolkningen är det svårt att förstå att demokrati och rättstat inte gör någon skillnad för arbetarklassens respektive kvinnornas situation. Opinionssiffrorna talar nu sitt tydliga språk om hur illa det står till i landet. Det enda parti som de senaste åren ökat markant är Sverigedemokraterna. Att i detta läge hemfalla åt det förenklade strukturtänkandets retorik kan närmast liknas vid en politisk "walk over".
