Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Rosa Liksom.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Rosa Liksom | Kupé nr 6

Rosa Liksom lyfter nattsvart misär och förtvivlan till ­litteratur. Hela texten genomsyras av en intensiv sinnlighet, skriver ­Kajsa Öberg Lindsten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Rosa Liksom

Kupé nr 6

Översättning: Janina Orlov

Wahlström & Widstrand

Den finska författaren och konstnären Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara) fick 2011 sitt lands största litterära utmärkelse, Finlandiapriset, för sin bok, Kupé nr 6. Nu har den kommit på svenska.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Precis som i sina tidigare böcker tar författaren oss med österut – till Ryssland och Mongoliet.

Bokens huvudperson, som bara kallas ”flickan”, gör en tågresa på Transsibiriska järnvägen – från Moskva till Ulan Bator i Mongoliet. Det är våren 1986. En månad före Tjernobylkatastrofen. Ett av Sovjetunionens sista år.

Hon får dela sovkupé med en grovhuggen karl med väldiga nävar. Han är byggnadsarbetare, på väg till ett jobb i Mongoliet. Han bjuder på matsäck, häller i sig stora kvantiteter vodka och pratar oavbrutet. Flickan tiger, iakttar och tänker.

Så fortgår deras långa gemensamma resa under tågvärdinnans barska överinseende. Andra passagerare skymtar bara vagt. Ibland blir tåget stående, i timmar eller dagar. Mannen trakasserar flickan med hemska barndomsminnen och blodiga historier om sin egen våldsutövning, främst mot kvinnor. Han skroderar om sina sexuella behov, och gör med jämna mellanrum framstötar mot flickan.

Men hans svettiga, hotfulla, känslosamma gestalt i den trånga kupén blir sakta men säkert flickans enda trygghet i det ensamma främlingskapets absoluta otrygghet. Hon går ut och köper vodka åt honom, och tillsammans gör de utflykter på några av de platser där tåget blir stående i flera timmar eller dygn.

Mannen har en suverän hemortskänsla bland missbrukare, hembrännare, fixare och horor i den sovjetiska provinsen. Flickan blir ett tyst bihang under hans beskydd. Eller: hon är idel öron och ögon. Hon samlar material, upplever intensivt människor, platser, landskap. Hon har inget behov av att prata och strävar inte efter att manipulera någon. Hon försöker bara hantera sina minnen av en komplicerad och tragisk kärlekshistoria, och sin akuta rädsla. Och under tiden berättar mannen inte bara sin egen historia, utan också landets, och folkets, och stalinismens. Han prövar alla möjliga floskler och åsikter: ”Min farfar hamnade i korrektionsläger år trettioett. Han var en äkta tjuv/…/På den tiden kunde livet i arbetsläger vara mer uthärdligt och tryggare för den som var fattig än livet i storstaden./…/” Med oförskämd uppriktighet säger han sedan: ”Det är roligt att berätta för dig, min flicka, för du begriper alls ingenting.”

All denna nattsvarta misär och förtvivlan upplyfter författaren till litteratur. Hon gör det med hjälp av flickans skarpa iakttagelser och hudlöshet och mannens njutningsfulla överdrifter och burleska våldsamhet.

Texten är konkret, poetisk och gåtfull. Och bräddfull av referenser till rysk litteratur. Den börjar och slutar med Tjechov: Kupé nr 6 blir en motsvarighet till Paviljong nr 6 – en avdelning för psyksjuka, i Tjechovs novell med samma namn. Och när flickan, på romanens sista sida, är redo att återvända till sitt eget liv markerar hon det med det längtansfulla utropet från Tjechovs Tre systrar: ”Till Moskva!”

Men referenserna handlar oftast inte om citat, utan snarare om en stil och stämning som inte är plagierad, utan snarare internaliserad: den alkoholdoftande tågresan påminner om Venedikt Jerofejevs kultroman Moskva – Petusjki, som 1969 spreds via zamizdat och året därpå smugglades ut och översattes i väst (den svenska titeln blev På lyran). Och den omsorgsfulla uppräkningen och beskrivningen av alla trasiga och övergivna varelser, ting och platser som krossats under Sovjetutopin ger mig starka associationer till Andrej Platonovs trettiotalsromaner.

Hela texten genomsyras av en intensiv sinnlighet: smaken av bovetegröt, rödbetor och härsket flott. Och de mänskliga dofterna av svett, finkel och fattigdom. Till sist finns där också den euforiska hatkärleken till ett underbart och hopplöst land, som man ständigt drömmer om att kunna lämna, eller återvända till.

Så blir Kupé nr 6 en storslagen liten bok, som väl lyckas tygla den självupptagna exotisering som gärna smyger sig in i västerländska Rysslandsskildringar.

I efterordet tackar Rosa Liksom levande och döda kollegor: Lermontov, Tjechov, Nabokov, Tolstoj, Sjalamov, Platonov, Petrusjevskaja, Pelevin … och Sofi Oksanen.