Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Romantiker fyller betongen med magi

Hon vill förändra världen med sina böcker och göra betongen i Bagarmossen magisk. Ylva Karlsson är bara tjugoåtta år men har redan hunnit skriva tio böcker. Nu är hon aktuell med Om man heter Robin.
Ensamma, iakttagande och lite udda barn återkommer i alla av författaren Ylva Karlssons böcker. Robin, huvudpersonen i senaste boken, Om man heter Robin, hamnar i kläm mellan sin unga och nygravida mamma och sin slarver till pappa. De vuxnas vilsenhet inför sina egna situationer gör att Robin känner sig ledsen och utanför. Och inte blir saker och ting lättare av att han träffar en flicka som bara han tycks kunna se. Beror det på att även han håller på att förvandlas till ett av de osynliga barnen?
- Jag vill ge barn mod och säga till dem att de är värda plats. Jag har en stark känsla av att många vuxna glömmer bort att barn är hela människor som är värda lika mycket respekt som vuxna, säger Ylva Karlsson.
För bara några år sedan sa hon att hon inte kunde skriva om pojkar.
- Då tänkte jag att jag inte hade koll på spelet mellan pojkar men jag har tänkt om, det finns annat att skildra. Men jag är fortfarande mer intresserad av tjejers värld och också mer solidarisk med dem.
Att det alltså ändå blev en pojke den här gången förklarar Ylva med att hon drömde om två barn, en pojke och en flicka, som satt i ett lekhus på en lekplats och pojken kändes lättare att förstå sig på, så då blev det honom hon följde.
Scenen i lekhuset finns fortfarande med i boken och flickan som Robin träffar är den undflyende Angela som tyr sig till honom. Han bjuder med henne hem och när de äter mellanmål eller har kuddkrig är hon i allra högsta grad synlig och verklig men så fort Robins mamma Jannike eller kompis Kevin dyker upp försvinner hon. Exakt vem hon är har Ylva Karlsson inte så stor lust att spekulera i.
- Jag har givit plats för olika tolkningar och tycker att det är meningslöst att förklara allting, säger hon bestämt.
Något som Ylva Karlsson avskyr är när det fantastiska i barnböcker förklaras bort med att det egentligen bara sker i huvudpersonens fantasi.
- Jag är romantiker och gillar inte att man krymper det sagoaktiga. Man skulle inte tolka på samma sätt när det handlar om vuxenböcker av exempelvis Isabel Allende och barnläsaren i mig blir förorättad när man gör det med barnböcker. Jag tycker inte att det tillför något till läsningen av Narniaböckerna att man tolkar berättelsen som att barnen sitter kvar i garderoben och fantiserar.
Det ställningstagandet är förklaringen till att Ylva Karlsson ser till att Angela så småningom faktiskt börjar synas. Likt Ninni i Tove Janssons Det osynliga barnet blir hon tydligare allt eftersom Robin ser och bekräftar henne och i slutet av boken kan Robins mamma också se henne.
Ylva Karlsson debuterade mycket ung, bara tjugo år gammal, med romanen Tova, som hon skrev som specialarbete under gymnasiets sista år. Sedan dess har det blivit sammanlagt tio böcker, allt från de vardagsrealistiska mellanåldersböckerna i serien om Malin till fantasy i Resan till kejsaren och magisk realism i bilderboken När mormor glömde bort att hon var död och nu senast också i Om man heter Robin.
Hon ägnar åtminstone ett par timmar per dag åt att läsa andras böcker, främst barn- och ungdomslitteratur. Några av favoritförfattarna är Irmelin Sandman Lilius, Maria Gripe, Eidht Nesbit, Cynthia Voigt och Astrid Lindgren. Hon tittar gärna på hur de har skrivit och på sin hemsida uppmanar hon alla unga med skrivarambitioner att både skriva och läsa mycket och gärna låta sig inspireras av hur favoritförfattarna konstruerat sig berättelser.
- Jag läser alltid många böcker som påminner om det jag själv jobbar med för stunden. Det är bättre att hålla ordning på influenserna för då kan man också förhålla sig friare till dem, förklarar hon.
Ylva Karlsson tycker att det är roligt att fler unga tjejer har debuterat med just ungdomsböcker de senaste åren, som Johanna Thydell och Katja Timgren, som hon känner sig delvis besläktad med. Liksom dem debuterade Ylva Karlsson i den socialrealistiska genren. Kurser i litteraturvetenskap fick henne själv att bredda sig.
- Det blev som en skrivarkurs för mig att se hur andra författare har gjort. Litteraturvetenskapen fick mig att våga kasta loss och gå längre både åt det intuitiva hållet och åt det uppbyggnadsmässiga.
Ylva Karlsson gör det som många författare bara kan drömma om: hon lever på sitt skrivande. Men hade det inte gått hade hon kanske valt att bli biolog i stället. Nu nöjer hon sig med enstaka kurser i ämnet och använder de nya kunskaperna i sina böcker. I Resan till kejsaren pratas det evolutionslära och i ett av de bokprojekt hon arbetar med nu kommer miljöfrågor att finnas i fokus. Engagemanget för utsatta i samhället lyser också hela tiden igenom i hennes böcker. Men hon värjer sig lite mot att bli kallad för en moralisk författare.
- Moral är ett komplicerat begrepp och jag tänker nog snarare att det är politik jag tar upp än moralfrågor. En viktig del i att skriva för mig är att diskutera hur vi lever men jag är lite kluven för jag vill ju inte skriva någon på näsan. Jag får ofta stryka bort någon socialistisk predikan, säger hon självironiskt och skrattar.
Ylva Karlsson är numera bosatt i Bagarmossen och där utspelar sig Om man heter Robin. Tidigare bodde hon i Skarpnäck och där äger handlingen i flera av hennes tidigare böcker rum. En av förklaringarna är att hon går omkring väldigt mycket medan hon författar, och gör sina anteckningar för hand. Platserna hon passerar blir viktiga inspirationskällor. En annan förklaring är att hon vill ge litterärt liv åt förorterna.
- Jag vill få in det magiska i betongen. Det Astrid Lindgren gjorde med Vasastan vill jag göra med Skarpnäck och Bagarmossen.
När jag frågar om man kan förändra världen med barnlitteratur så skrattar hon igen och säger att det vet hon inte.
- Men jag hoppas ju det för jag har ingen annan metod.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.